Jag sprang 15.41 på den avslutande löpningen över 5 km och kunde sånär sånär komma ikapp Björn som hade 1.20 ut på löpningen. Han stötte ifrån mig till slut på cykeln och jag kunde inte täcka luckan. Så då fick man hoppas på apostlahästarna istället och jag sprang smärtsamt fort även denna helgen men Björnen kunde hålla undan i mål. Bra gjort av honom och väl förtjänt!

SM i Säter är en skön deja-vu och det är hittills ett klassigt arrangemang, bortsett från en sak; prisbordet. Där var det riktig jävla Coop Forum-klass!

Såvitt jag vet och jag är ganska säker på min sak så har Svenska Triathlonförbundet klubbat att alla SM-arrangörer ska ha pengapriser till medaljörerna i elitklassen och att det ska MINST vara 3-2-1000 kr för de främsta. Och inte bara för att det ska vara SM-klass på priserna utan också för att arrangören gör en ren vinst i och med att de håller i SM för uppslutningen av anmälda är så långt större än om det bara hade varit gammal vanlig tävling. Här i Säter är det långt fler anmälda än vad ett SM har haft på länge inklusive 50+ stafettlag imorgon som betalat 600 spänn vardera.

Så eftersom jag tog både mitt och Björns pris då han stuckit tillbaka till Uppsala och cykel-SM så hade jag att välja på TV-grill, pizzapanna, motorolja, tröja och diverse annat trams som man inte får 200 spänn på Blocket för ens.... Ge oss inte så´n skit i fortsättningen utan ge det till ungdomsklasserna som kanske uppskattar det. Att ta SM-medalj och få ett pris som inte ens motsvarar startavgiften är ju inget annat än pinsamt....

Men det är ju också symptomatiskt för Svensk Triathlon i sammanhanget; att det blir så förbannat föreningslivs- och amatörmässigt. En SM-medalj betalar inga räkningar. En prischeck gör det. Därför är det rätt ointressant att tävla i Sverige om man är proffs. Och i år har jag ändå kört fler svenska tävlingar än vad jag gjort på många år. Och jag vinner antagligen Svenska Cupen som jag leder överlägset. För det får jag 10000 kr minus kostnaderna för startavgifter, resa och boende på fem tävlingar.....Amatör. Amatör. Amatör. Till och med Kalmar som i år har 500 deltagare som betalar +1200 kronor har taffliga 10000 som förstapris. Och en SM-medalj, inte att förglömma:) Och så finns det de som gnölar över att de bästa svenskarna (läs; Björn, jag och Clas Björling) konsekvent nobbar tävlingen....

Men det finns också undantag som är värda att lyftas fram. Horla Triathlon är exempelvis en liten bonnatävling mellan Vårgårda och Alingsås och de har i förhållande till sitt arrangemang alltid storfina priser, cash och till och med ett extra spurtpris på cykelbanan. Sådana tävlingar tänker jag fortsättningsvis gynna; inte arrangemang som prisar ut skit de fått från OK´s restlager. Speciellt om de kallar sig SM-arrangör.

I min resa down memory lane började jag också sukta efter tidstypisk musik; som ett soundtrack till mina Säterminnen. Jag knäckte Annika häromdagen med mina RainMan-symptom att komma ihåg en tidstypisk låt som färgat varje respektive sommar långt som fan bak i baken; typ ´87, då var det "Luca" med Suzanne Vega, ´88 var det "Higher Ground" med Steve Winwood etc. Annika tycker att jag är borderline autistisk med det där. Och att jag kommer ihåg exakt vilka tävlingar jag kört och vad jag gjort på varje midsommar och nyår längre tillbaka i tiden än då jag hade hår på snoppen; inte att blandas ihop med tidigare inlägg om danskar, ballar och hårlös dito... Men det är ju lite kul iallafall att kunna komma ihåg 400 fritt på Citadellsimmet i augusti ´87 och att jag gjorde 4.48.64 och att jag i november samma år slog den tiden när jag gjorde 4.47.86 på Fantomen Cup i Stockholm. Men sedan så var jag ju också betydligt mer intresserad av att föra träningsstatistik på millimeterpapper och föra bok över resultat i den åldern, än vad jag var av att exempelvis odla fjunmustasch och fickrunka till fantasin över en Pugh Dakota-moppe med doftgran.

Hursomhelst....

1991 var jag helt såld på Massive Attack och deras debutalbum "Blue Lines" Deras musik kan väl bäst beskrivas som trip hop och det är en mix av soul, hip hop och sköna beats hela vägen. Musiken är sublim. Och skivan står än idag som en musikalisk milstolpe och vattendelare.

Kolla in videon till låten "Unfinished Sympathy" där allt är fotat i en och samma tagning. Och vilken röst hon har!!

http://www.youtube.com/watch?v=y1svI-owtWA

Och om jag orkar uppbåda så mycket energi i att gräva i allt dunklare annaler i min hjärnas vindlingar så kanske jag roar mig med att ge en musikalisk koppling till varje respektive år. Efter min krönika till morgondagens BT. Som_måste_skrivas_NU!

Efter min oglamourösa insats på tempo-SM som avbröts efter ca 17 km då jag hade krampkänningar i högervaden så åkte jag upp till Säter. Säter som är så mycket "hemma" som finns för mig i triathlonsammanhang. Det var här som jag körde min andra eller tredje (beroende på hur man räknar:) triathlontävling sommaren ´91 och det har sedan dess blivit en nästintill årlig pilgrimsresa hit för att få piska skiten ur sig kring sjön Ljustern. Efter min senaste tävling här 2005 på ett EM som kändes rätt trött och blodfattigt så trodde jag att organisationen här hade gjort sista dödsrycket efter en allt mer sjangserande trend av arrangemanget. Därför är det väldigt kul att man tydligen ryckt upp sig och i år arrangerar sprint/stafett-SM. Inte minst för att jag har flera kompisar här uppe som har kört triathlon eller som jag lärt känna genom åren. Säter är som att komma hem.

Bara av rent kuriosa skäl kommer här en kort re-cap av mina insatser här genom åren:;

1991: Öppna Nordiska. Jag kom fyra i juniorklassen på olympisk distans i NM. Seniortävlingen var på medeldistans och bjöd på världsklass då både Dave Scott, Scott Tinley och Mark Allen var här. Den senare vann stort och hade ju mellan 89-93 sina bästa år där han bla vann Hawaii.

1992: JSM på olympisk, Jag vann vilket givetvis var oerhört stort!

Seniortävlingen var en världscup där kanadensaren Andrew McCartney vann.

1993: Medeldistans-SM. Jag bröt en bit in på cykeln av odefinierbara trötthetssymptom (antagligen min vid det laget oidentifierade allergi..) efter att ha varit åtta i mitt första senior-SM på distansen två veckor innan. Detta var under den värsta twar-hysterin där orienterare gick och dog i parti och minut samtidigt som två välkända och duktiga elit-triathleter i Sverige avlidit under träning/tävling veckorna innan. Och så hade jag precis börjat lumpa i Falun vilket givetvis hade en omedelbar och direkt negativ effekt på mig, min fysik och min känsliga personlighet.

1994: Året efter lumpen. Dekadens och amorösa äventyr varvades med semi-seriös träning. Det var brutalvarmt det året och en mil innan löpväxlingen så gick min kedja av. Kaputt. Ännu en medeldistans så jag besparades en två mils löpning i hettan. Jag var inte helt besviken över det. Några veckor senare så körde jag min första Ironman på 9.55 tror jag. En tjockis i badbyxor.

1995: Jag var bara här och kollade på tävlingen då jag brutit armen på Mallis tidigare under våren.

1996: Back in business. Körde sprinten som förberedelse för SM i Kalmar senare under månaden. Jag tror att jag var tvåa bakom Per Johansson. Jag tog mig till Säter cyklandes från Uppsala där både sim- och cykel-SM gick samtidigt och jag åkte dit med SK Elfsborg för att bevaka sim-SM för BT. Jag kände igen min cykelväg igår när jag körde samma väg från Uppsala. Jiiiiz, var det redan 11 år sedan?! SM i Kalmar vann jag sedan.

1997: Var här men tävlade inte då jag var förkyld. Vi hade ett landslagsläger på Bispberg inför EM helgen efter.

1998: Var på EM samma helg som Säter.

1999: VM på långdistans. Supervarmt. Kom 11:a efter ett riktigt bra lopp.

2000: Misär. Förkyld och seg och bröt under cyklingen på sprint-SM efter syra upp över öronen.

2001: SM på långdistans, helgen efter EM-guldet i lagtempo. Jag kom tvåa efter Björn som ledde från start till mål. Jag sprang på 1.55 över de 30 km och trodde jag skulle fånga Björn men han sprang på 1.59 och var hur stark som helst.

2002: Nytt sprint-SM, nu på bana över "berget". Jag blev avhängd av Jocke, Jonas och Björn men sprang ifrån Wiberg och kom fyra.

2003: SM på långdistans. Första året med starten vid sjukhuset. Ledde från start och vann otroligt lätt, med typ en halvtimme. Pär Hyss var med som min coach i en känslig tid av sucker-for-love misär.

2004: VM på långdistans. Tvåa efter Sindballe. Bra lopp och bra förberedelser.

2005: Fyra på EM efter att ha gått solo på simning och cykel men fick betala i värmen och sprang som en sugga. Draftingfiasko och ett riktigt taikonarrangemang.

2006: Var inte här.

2007: Back in town och ser fram emot att köra imorgon!

Bilderna är från 2003 och 2004

Imorgon ska jag cykla SM-tempot på 43 km i Uppsala.

Det blir nog den jobbigaste timmen sedan...sedan...sedan...sedan...öööh...simpasset i går.

Ibland känner jag mig lite som den minnesförlustdrabbade grabben i filmen Memento som inte kommer ihåg något mer än en kvart tillbaka i tiden men som hela tiden har flashbacks. Och det yttrar sig att jag med jämna mellanrum tänker; hade jag inte såhär ont alldeles nyss? 

Jag kommer nog att få tugga syra mer än vanligt imorgon för jag är fortfarande trött i benen samtidigt som ett tempolopp på cykel är hänsynslöst krävande.

Nu blir det fem SM-lopp på 11 dagar; SM-tempot, SM-sprint + stafett i Säter i helgen, SM öppet vatten 5 km i Vansbro samt den vanliga Vansbrosimningen två dagar senare.

And the beat goes on. And on. And on. And on.

Mitt liv är just nu en virvelvind av blöta badbyxor, hot n´cold cream, ett fulladdat pulsmätar-minne och en massa obesvarade el-mail. Belgien igår, Borås idag och Uppsala imorgon. On the go go go som Stakka Bo sjöng...

Därför beklagar jag min bristfälliga respons på diverse kommentarer och frågor som kommit in över bloggen. Jag ska självklart göra bot och bättring på den punkten när jag har kommit ikapp mig själv till förra månaden men jag vill redan nu tacka alla som grattat och hurrat; Thank you velly velly much! Keep it comin´...

Dessutom har jag en mängd invektiv och intryck som väntar på att uttryckas under avdelningen "Hallå kverulant" Jag har en hel del att säga om allt ifrån lungsiktiga pensionärer som attackerar i flock, SAS incheckning och kvarglömda Crocs (en..) men jag återkommer i de frågorna.

Jag har dock lagt in några bilder från helgens tävling varav motiven på två av dem är uppenbara och den tredje bilden är på en snygg tjej som brorsan fotade och som han nu söker kontakt med. Så hej snygga belgiska flicka, om du läser min blogg och vill dejta trevlig och spirituell bokförläggare/ställförträdande triathloncoach så maila badassmf@nicotext.com.

Dessutom så ser jag att "Den sista färden" återigen går på TV idag. Det var ju bara några veckor sedan sist. När jag blir stor vill jag också bli Burt Reynolds 

"The hell you wanna go fuck around that river for?"

När jag sprang så tänkte jag på Timo Räisinens Fear no Evil Promised Child eller vad den kan tänkas heta.

Och jag var the promised child och the evil var det onda i mina ben. Och lungor. Och under pungen för där hade sadeln skavt. Fast det var ju följdaktligen över vid laget löpning. Så det behövde jag ju inte feara längre.

Och med versaler också!

Hade jag kunnat skicka mitt nyhetsbrev härifrån så hade ni kunnat få the real low-down från dagen men jag kan tydligen inte skicka till multipla adresser så det får vänta till imorgon då.

Men den långa historien kort är att jag simmade som en kratta omgiven av folk som hellre brottades än simmade så det var otroligt frustrerande. När jag nu tänker tillbaka så tror jag att skrek ett FUCK OFF runt någon boj där närkontakten blev särdeles jobbig.

Jag var uppe som 16;e vilket måste vara det sämsta jag någonsin kommit upp ur vattnet i de här sammanhangen.

Sedan rullade jag på hyggligt på de åtta milen och kunde komma ikapp en efter en.

Nu måste jag duscha och bajsa och allt möjligt så jag avslutar snabbt här; jag sprang som en gnu och hade den bästa löptiden på 1.06.41. Och det verkar vara en korrekt bana också. Satan vad det gick undan!! Och vad ont det gjorde.

Jag och brorsan äter middag på hotellet och kommenterar belgares utseende.....

Fredrik: -Men de är väldigt mörka här i Belgien ändå..

Jonas: Jaha, vad tänkte du på?

Fredrik: Jamen vart kommer de ifrån egentligen? Är de inte valloner eller så?

Jonas: Jo, det är de väl..?

Fredrik: Och vallonerna kommer väl egentligen söder ifrån eller?

Jonas: Ja det stämmer nog faktiskt..

Fredrik: Jag tycker att väldigt många här i Belgien har mörkt hår och ganska mörkt utseende.

Jonas: Ja....

Fredrik: Kolla bara på vår servitör!

kort paus

Jonas: Men han är ju neger...

kort paus

Fredrik: Jaha.

mer paus

Fredrik: Det förklarar ju en del.

Jag och brorsan är i Belgien för EM i triathlon imorgon. Vi har båda försökt, och försökt hårt, att hitta den så att säga belgiska själen och kärnan men vi har egentligen bara kommit på choklad och pedofili. Och hamnar. De har en jävligt stor hamn här i Antwerpen. Som de är stolta över! Så det har vi pratat med vår chaufför Mark om. Hamnen och chokladen. Inte pedofilin. Den pratar vi bara själva om när vi exempelvis springer som i; "kolla vilken typisk pedofilskog" eller" undrar om det är många pedofiler i det slottet där"

Mark har uppdraget att köra oss från Novotel i Antwerp Noord till Brasschat där tävlingen går. Han har kört oss en väldans massa redan. In för att kolla cykelbanan. Och hem igen. In för att simma och äta pastaparty. Och hem igen. Und so weiter. Fast Fredrik kallar honom Harry. Bara för att Marks kompis heter Larry. Honom träffade vi den första dagen. Tror vi. Eller vi tror att han heter Larry. Kompisen alltså. Och då passar det ju bra att Mark heter Harry. Harry och Larry. Det ligger ju så bra i munnen. På flamländska tror vi att det blir ungefär "ScheScheHarryschescheundschescheLarryschessche". Tokigt språk.

Idag simmade vi i sjön. Danskarna var också där. Deras förbundskapten simmade också en sväng. Sedan gjorde han ett nudistombyte på gräset. Ballen hängde helt fritt. Ganska länge också. Den rakade ballen. Detta upplyste mig Fredrik om då jag var och bajsade. Det danska laget tyckte detta var helt normalt. Inte mitt bajsande alltså (vilket för övrigt är otroligt normalt) utan den nakna rakade ballen. Men vem är jag att vara så pryd? Det är jag ju inte. Men stackars de katolska tjejerna från typ Spanien eller Italien. De kommer att brinna i helvetet nu. Det tänkte inte dansken på. Han ville bara lufta sin balle.

Ge mig en ittybitty liten nyckel att hålla reda på och den försvinner ofelbart. Två resor i rad nu har jag haft den goda föresatsen att låsa mina dragkedjor på Craft-väskan med små hänglås. Små hänglås med ännu mindre jävla nycklar. Sist var de helt borta för att aldrig återfinnas och med ca 15 minuter till en föreläsning med material i väskan gjorde vaktmästaren på hotellet vad han kunde med en bultsax men ett lås var övermäktigt varpå jag fick attackera väskmaterialet inifrån sidofickan med en sax och "öppna" på det sättet. Sedan ringde jag Craft om en ny väska.

Nu hände det igen. Duuuh! Vart alla dessa nycklar tar vägen vet jag inte men jag utesluter inte någon form av konspiration.

-Hej Craft det är mongoJonas igen, kan jag få ny väska igen snälla snälla.

Jag följer inte många andra bloggar eftersom jag har fullt ställ med being Jonas Colting och all den egocentricitet som det kräver (ironi eller inte? , skicka mig ett fax med svaret och ni kan vinna en grön träflöjt och Lill-Babs) men jag följer min Runner´s World-kompis Jojjes utveckling som triathlet. Han är totalt hängiven och skriver dessutom roligt om det.  Läs den på http://thelongroad.wordpress.com/

Trivia i ämnet är att när jag träffade Jojje första gången så trodde jag att han hade en peruk på sig; hans hår måste varit det närmaste en vit man någonsin kommit en afro; han var faktiskt en kopia av Simpsonsfiguren Sideshow Bob. Anyway, Jojje har länkat lite på kanten i bloggen till andra idrottare och däribland mig. Och då kommer det upp små underrubriker till varje person typ Rune Larsson "långt, längre, Rune springer längst!" och Anders Södergren "stark-urstark". Under mig står det "kan en dag bli statsminister". Var han nu fått det ifrån? Men det är kanske för att jag mer än gärna debatterar och diskuterar. Och gärna vill bestämma. Tro fan det. Ska någon bestämma så kan det ju lika gärna vara jag. Så att jag får göra som jag vill. Då blir det ju faktiskt bäst. För mig.(Ni som nu, återigen, undrar om detta är skrivet med ironi eller inte, kan ju skapa en stödgrupp för diskussion eller så på Yahoo..)

Men för skäl som snart står smärtsamt klara så är det nog kört för mig när det gäller all sorts politisk befattning. Först blev jag underkänd i lumpen och redan innan det så fick jag inte vara kvar i Scouterna som barn. Detta pratar min mamma fortfarande om. Dels lumpen men framförallt Scouterna. Och mina oavslutade universitetsstudier i Växjö. Där jag nästan drunknade i en lerhög. Se där redan tre svarta plumpar i mitt förflutna. Fast Scouterna kunde väl lika gärna kvitta va?  För hur kul är det väl egentligen att i knälånga shorts knyta råbandsknopar med Baden Powells hitlerjugendförlaga i sann brittisk kolonialstil?

Det största problemet ligger nog i att jag är oförsonligt kritisk till våra svenska partier; visserligen mer till vissa men ändock. Alla tycker lika och alla vill samma sak; utbildning, vård, omsorg, miljö och alla ska få bli Lucia i skolan. Och det är ju inget fel med det men det är den kvävande konformiteten och bristen på politisk djärvhet och vision som präglar typisk svensk partipolitik som är totalt avtändande.

Om jag med grova generaliseringar skulle sammanfatta bristerna med respektive etablerat parti med  så blir det ungefär så här:

 Moderaterna: Har starka fästen i två institutioner som jag direkt avskyr; försvaret och kyrkan; historiskt sett de två bästa institutionerna att kontrollera och manipulera ett lands befolkning genom. Ju svagare ställning försvaret och kyrkan har, desto bättre.

Dessutom ter det sig som om väldigt många moderater är just det av tradition och hävd (old money..går tillbaka till den tiden då adeln och kyrkan roffade åt sig..) att det liksom ärvs i generationer och just sådan pappas-pojke mentalitet känns imbecill och inavlad och det är nog därför som många moderater jag träffat varit så olidliga och omvärldsokunniga.

Centerpartiet: Lever kvar i det ursvenska folkhemmet där allas våra liv kretsar kring kornas mjölkning och höets bärgning. Eller vad man nu gör på en bondgård? Jag har väldigt svårt för Centern som är riktiga landsbygdstalibaner och som rynkar på näsan åt allt som inte händer i hopplöst svårmodig glesbygd. Namnet "center" antyder ju också att man är kappvändare av stora mått där man en slinker åt höger och en åt vänster som det passar och att hela kärnan av partiets ladugårdsröda naturpekoral till politik är lika sladdrig, intetsägande och genomskinlig som en blåmanet. Centern är som broccoli, funkar till allt men är hopplöst tråkigt och andefattigt för sig själv.

Folkpartiet: Liberaler? Knappast! Det finns ju inget annat parti som varit så snabba med att anbefalla censur och förbud till höger och vänster och att styra upp regler för det mesta. Folkpartister är fruktansvärt veliga och mesiga, ska vara alla till lags men är livrädda att stöta sig med någon. Som folk är mest...

Kristdemokraterna: Åh herregud. Försöker släta över sitt kristna budskap men innerst inne så har de en otäck kärna av stenhårt högervridna konservativa värderingar där bögar och aborter borde förbjudas. Amen. Och är inte Göran Hägglund otäckt lik en buktalardocka? Vilket också är en symbol för hela partiet där obskyra förgreningar av den fundamentalistiska Jesusskrikande världen står och drar i marionetterna på podiet.

Socialdemokraterna: Konformitet. Likriktning. Kollektiv före individ. Hela partiet är som en direkt förlängning av Jante-lagen, kryddad av en alldeles outhärdlig självgodhet över sin egna förmodade förträfflighet. Och ett alldeles oöverträffat hyckleri med jämlikhet och rättvisa och hela det sossiga trötta snacket. Om det är några som har visat sig duktiga på att sko sig så är det väl just socialdemokrater och dess förlängda arm. Moderater skäms iallafall inte för att de vill bli rika eller försöker att dölja det faktum att de är rika eller vill tjäna pengar medan sossar vill göra det i smyg

Vänsterpartiet: Ett ideologiskt Kalle-Anka parti. Nästan näpna i all sin naiva oskuldsfullhet. "Stalin? Lenin? PolPot? Mao? Nja, vi har försökt att lägga det bakom oss.." Dessutom med obehagliga elitistiska tendenser som i alla vänstersamhällen. Några få utvalda ska bestämma för det arbetande folket vad som är bra och inte och vad som accepteras och inte.

Miljöpartiet: I princip samma som vänsterpartiet fast med fler kolchoser och mulltoaletter.

Men alla partier är ju i grunden harmlösa och vill alla väl och naturen ska må bra och invandrare med och pensionärer, hundar och utrotningshotade valar ska bevaras. Kanon! Men det är det ju. För jag tycker samma sak. Men vad är då skillnaden. Egentligen?

Framförallt så stör jag mig på den polerade och tillrättalagda bilden av sig själva och sin politik som våra svenska politiker uppvisar.

Det senaste exemplet var att jag läste någonstans att Fredrik Reinfeldt hade svarat nekande på frågan om huruvida han hade tittat på porrfilm. Inte om han gillade porr eller om han konsumerade det men om han hade sett en porrfilm. Nej. Tydligen inte. Aaaah men kom igen nu Mumintrollet; gick du direkt från småskolan till slipsnisse eller? Gjorde du aldrig lumpen eller hade kompisar med farsor eller bara var en normal hormonstinn tonåring med hår växande i handflatorna?

Och vem försöker vår statsminister imponera på med ett så fullständigt orealistiskt svar; väljare i bibelbältet kring Jönköping, pingstvänner med ena handen på bibeln och den andra i brallan eller radikala feminister från 68-rörelsen?

Och nu säger ju inte jag att Filippa Reinfeldt sitter och putsar flinten på vår statsminister framför någon svettig Canal + film hemma i villan men känns det inte störande med den "holier than thou"-attityden?

Men när push comes to shove så är jag nog ändå lite folkpartist kanske. Smått velig och mesig som folk är mest och jag vill gärna ha lite förbud så att jag inte gör något dumt. I smyg. Som att porrsurfa.

Har någon sett filmen "The accidental tourist" med William Hurt? Nåväl, min tjej Annika är "the accidental triathlete". Hon tränar väldigt sällan men jag anmäler henne till alla de här evenemangen och hon är supercool som bara kör ändå. Det började nog med Göteborgsvarvet för några år sedan där vi (jag!) fick för oss (mig!) att hon skulle springa. Och det gjorde hon med bravur! Med lite löpträning veckorna innan så överraskade hon enormt med att göra det på 2.00 (förra året 1.51!) med mersmak. När hon sedan fick en racer av mig i födelsedagspresent så var det ju också klippt på triathonfronten; 2005 körde hon några sprintar och Örserum olympisk distans. Samt Vansbrosimningen mm. Nu ska jag ju göra väldigt klart för alla läsare att Annika knappast är en soffpotatis i den bemärkelsen. Hon är faktiskt en av de mest atletiska personerna som jag vet. Hon var simmare i hela sin ungdom, hade en häst som hon red och började sedan med karate där hon hade sin riktiga elitkarriär med flera SM-guld och NM-guld samt flera internationella mästerskap. När Gladiatorerna kördes första gången var hon med och gick ända till final men missade lite där. Och hon är riktigt råstark, jag får ta i allt jag kan om vi ska småbrottas lite men jag är ju å andra sidan riktigt muskelklen också....

Men hon är en riktig latgris! Så det enda sättet jag kan få henne att röra på magfläsket (lugn, hon är van vid de här uttrycken, heller hur Annika?:) är att anmäla henne vitt och brett. Om inte annat så blir ju tre timmars triathlon en sjysst fatburner iallafall den dagen...

Och med en egen våtdräkt nu också så är hon riktigt på G! Efter två tävlingar på två helger så ligger hon sexa i Svenska Cupen! De fem bästa får prispengar i totalen. Så kom igen nu baby så drar vi in lite cash till familjekassan!!

Jag läser Scott Tinley´s intressanta bok "Racing the sunset" om ... an athlete´s quest for life after sport.

Tinley är ju en av triathlonsportens grand old men och en av de största genom tiderna. Tillsammans med Mark Allen, Scott Molina och Dave Scott så benämndes de "the big four" Man brukade skämtsamt säga att en av de första sakerna man skulle göra för att bli en världstriathlet var att ändra sitt förnamn till Scott..

Tinley har dessutom alltid varit en läsvärd skribent och krönikör (han har haft sistasidan "Tinley Talks" i Triathlete Magazine i 20 år nu..)och har skrivit ett antal böcker, först om triathlon som sådant men också mer fiction och renodlade noveller. Faktum är att han nu är lärare på University of San Diego i creative writing.

Tinley var också känd som en notorisk övertränare och övertävlare som i slutet av sin karriär drabbades av alla möjliga olika hälsoproblem vilket också delvis är temat i boken. Och det är alltid bra att läsa något som balanserar upp never-say-die attityden som gärna hemsöker proffstriathleter;  läs "jaha tävling igår då tar jag det lugnt idag typ vilodag kör 18 mil på cykeln men lugnt kanske simning också så kan jag köra på hårdarde imorgon.."

Tinley har ett citat som jag verkligen gillar och anbefaller:

"That which makes you stronger can kill you in the end"

Så i den andan så ska jag ut och träna men bara cykla 9 mil. Simma har jag redan gjort:)

För övrigt så är "Tinley" och "träning" i min värld också synonymt med att springa och simma omvartannat på en strand California style. Funkar dåligt på Almenäs.

Här är lite aktuell press om min kokbok som min bror precis skickade mig; dessvärre är inte det inscannade materialet helt till fulländning men om man kisar så kan man se att det är jag på bilderna:) Det är iallafall Plaza Interiör samt Fitness Magazine som har de här små artiklarna i sina senaste nummer.

Och så vann jag Göteborg Triathlon idag i Hindås, som ju också är en deltävling i Svenska Cupen! Det var väl inte direkt oväntat då min form har gått spikrakt upp senaste veckan men likväl roligt att vinna och att vinna på det hemmaplanaste som jag har i triathlonkalendern.

Mer info och intryck i ett senare skede då jag har åtminstone två, kanske tre, trängande behov att akut handskas med, där mat i olika former är ett av dem.....