När jag sprang så tänkte jag på Timo Räisinens Fear no Evil Promised Child eller vad den kan tänkas heta.

Och jag var the promised child och the evil var det onda i mina ben. Och lungor. Och under pungen för där hade sadeln skavt. Fast det var ju följdaktligen över vid laget löpning. Så det behövde jag ju inte feara längre.

Och med versaler också!

Hade jag kunnat skicka mitt nyhetsbrev härifrån så hade ni kunnat få the real low-down från dagen men jag kan tydligen inte skicka till multipla adresser så det får vänta till imorgon då.

Men den långa historien kort är att jag simmade som en kratta omgiven av folk som hellre brottades än simmade så det var otroligt frustrerande. När jag nu tänker tillbaka så tror jag att skrek ett FUCK OFF runt någon boj där närkontakten blev särdeles jobbig.

Jag var uppe som 16;e vilket måste vara det sämsta jag någonsin kommit upp ur vattnet i de här sammanhangen.

Sedan rullade jag på hyggligt på de åtta milen och kunde komma ikapp en efter en.

Nu måste jag duscha och bajsa och allt möjligt så jag avslutar snabbt här; jag sprang som en gnu och hade den bästa löptiden på 1.06.41 Och det verkar vara en korrekt bana också. Satan vad det gick undan!! Och vad ont det gjorde.