Det här är vad dagen i korthet bjöd på under VM i triathlon;

jag simmade väldigt bra, kanske min bästa simning någonsin. Jag satt lätt med på fötterna på ledarna och kände mig supreme i vattnet. Efter avslutad simning så simmade/hoppade/kravlade vi oss på startpontonen (vilket vi också gjorde under varvning efter 1.5 km simning) och då högg det lite överraskande av krampkänningar i vänster baklår. Typiskt, minst sagt... Så jag cyklade rätt dåligt den första milen då det fortfarande var påfallande mycket sträck i baksidan. Ut till vändpunkten var alltså inget vidare. Mellan 20 och 40 gick det bättre och benen blev bättre. Mellan 40 och 60 gick det bra och jag plockade på täten. Under hela denna tiden ingick jag i en grupp som hela tiden följdes av en draftingmarshall på MC som kollade 10 meter. Från 60 och hem kände jag mig riktigt stark och droppade gruppen bakom mig samtidigt som jag körde ikapp Francois Chabaud FRA, Olivier Marceau SWI och Pertusati ITA. I det läget hade jag bara två fransmän och Sindballe framför mig. Marceau och Chabaud var med mig in i växling och jag hade i mitt huvud  tänkt mig att springa fort som hin håle helt enkelt. Och det gjorde jag. I kanske en kilometer. Sedan kände jag att något inte stämde i benen. Jag släppte mitt sällskap och saktade ned och hoppades att det skulle släppa i baklåret men det var stramt och känsligt. Så då stannade jag springa och gick. Så då var ju det loppet kört som fan. Och jag tänkte absolut bryta för jag är inte mycket för hederssamma 45:e-platser som promeneras in, speciellt inte om det racas om medaljer. Men det fanns ingen på banan som jag kunde lifta med in och det kändes både långt och skämmigt att golgata-gå med nummerlapp hela vägen in så jag försökte med lite lugn jogg och det visade sig fungera hyggligt. Så när jag väl kommit tillbaka in efter avslutat varv så kände jag att jag ändå skulle må bättre av att gå imål så jag gav mig ut på varv två och ganska snart kunde jag springa rätt OK igen och vid slutet av varv två så sprang jag i princip i tävlingsfart! Jag plockade tillbaka en massa placeringar och var i synnerhet nöjd med att passera de två amerikanerna som sprungit om mig innan. Två kilometer innan mål så fick jag ont igen fuck you right back och fick nöja mig med att lätt patetiskt avsluta med någon sorts stelbent Göteborgsvarvsrookieimitation. Och på det blev jag 16:e man verkar det som. Och ändå bara sex minuter till medalj! Och 12 minuter till guld. OK, det hade krävts en helgrym löpning för det men en sex minuter snabbare löpning än vad jag gjorde nu har jag kunnat göra i sömnen i vanliga fall med den formen jag har.

Och jag vet inte varför jag fick krampkänningar men det är något som jag har haft en del problem med under de senaste veckorna men så har jag också pushat hårt....Många tävlingar, många väldigt hårda kvalitetspass tempo och många väldigt stadiga distanspass med kvalitet. I synnerhet de senaste fem veckorna. Men jag ville vinna och jag ville göra träningen som jag vet krävs och det innebär alltid en risk och chans. Om jag skulle träna på säkerhet så skulle jag gå på Korpen-gympa och springa Tjejmilen.

Jag tror inte att det är någon mineralbrist vilket jag aldrig drabbats av innan och jag har dessutom ätit extra magnesium utöver det vitamineralkromosom-tillskottet jag redan äter. Så, kramp är resultatet av när chance meets opportunity och det var ju olägligt......

Och under alla de åren av triathlon och alla hundratals lopp så har jag bara fått kramp en (1) gång och det var Soten Triathlon 2002, en svensk bonnatävling, och då hade jag cyklat 20 mil dit innan loppet.

Jag säger som Glenn Hysén sade efter VM-90; "Det var ju kuken också. Då får man åka hem och bli kanon på midsommar istället".

Fast med den skillnaden att midsommar har varit och att jag inte ska åka hem än. Men jag tänker dricka en hel del gott och rött franskt vin.

HelveteHelveteHelveteHelveteHelveteHelveteHelveteH
elveteHelveteHelvete

HelveteHelveteHelveteHelveteHelveteHelveteHelveteH
elveteHelveteHelvete