Alla inlägg under juli 2007

Av Jonas Colting - 16 juli 2007 23:52

Några timmar i bil och vi hamnar i La Rochelle. Känt för Fort Boyard och sitt fort. Tydligen spelas samma gamla program in där ute med samma små dvärgar. Hade också flashbacks från Seinfeld där George hyr en film som heter Rochelle Rochelle men jag tvivlar på att det handlar om den här staden. Som bjöd på en typisk fransk middag med ångande musslor, rött vin, kött, rött vin, citrontårta, rött vin, espresso och rött vin. Och så rött vin. Idag är det semester. Imorgon är det simning i havet. Och så mer semester.

Det skrämmer mig lite att jag idag överväger att åka på en inbjudning till Ironman Korea. Varm, fuktig och fruktansvärt tropisk ö som man helst bara ska undvika och de fulaste kvinnorna i hela världen. Men de har 20000 USD i förstapris. Fan att man ska vara en så´n hora för pengar.

ANNONS
Av Jonas Colting - 16 juli 2007 17:36

Jag vill också bli proffscyklist när jag blir stor.....



ANNONS
Av Jonas Colting - 15 juli 2007 17:17

Det här är vad dagen i korthet bjöd på under VM i triathlon;

jag simmade väldigt bra, kanske min bästa simning någonsin. Jag satt lätt med på fötterna på ledarna och kände mig supreme i vattnet. Efter avslutad simning så simmade/hoppade/kravlade vi oss på startpontonen (vilket vi också gjorde under varvning efter 1.5 km simning) och då högg det lite överraskande av krampkänningar i vänster baklår. Typiskt, minst sagt... Så jag cyklade rätt dåligt den första milen då det fortfarande var påfallande mycket sträck i baksidan. Ut till vändpunkten var alltså inget vidare. Mellan 20 och 40 gick det bättre och benen blev bättre. Mellan 40 och 60 gick det bra och jag plockade på täten. Under hela denna tiden ingick jag i en grupp som hela tiden följdes av en draftingmarshall på MC som kollade 10 meter. Från 60 och hem kände jag mig riktigt stark och droppade gruppen bakom mig samtidigt som jag körde ikapp Francois Chabaud FRA, Olivier Marceau SWI och Pertusati ITA. I det läget hade jag bara två fransmän och Sindballe framför mig. Marceau och Chabaud var med mig in i växling och jag hade i mitt huvud  tänkt mig att springa fort som hin håle helt enkelt. Och det gjorde jag. I kanske en kilometer. Sedan kände jag att något inte stämde i benen. Jag släppte mitt sällskap och saktade ned och hoppades att det skulle släppa i baklåret men det var stramt och känsligt. Så då stannade jag springa och gick. Så då var ju det loppet kört som fan. Och jag tänkte absolut bryta för jag är inte mycket för hederssamma 45:e-platser som promeneras in, speciellt inte om det racas om medaljer. Men det fanns ingen på banan som jag kunde lifta med in och det kändes både långt och skämmigt att golgata-gå med nummerlapp hela vägen in så jag försökte med lite lugn jogg och det visade sig fungera hyggligt. Så när jag väl kommit tillbaka in efter avslutat varv så kände jag att jag ändå skulle må bättre av att gå imål så jag gav mig ut på varv två och ganska snart kunde jag springa rätt OK igen och vid slutet av varv två så sprang jag i princip i tävlingsfart! Jag plockade tillbaka en massa placeringar och var i synnerhet nöjd med att passera de två amerikanerna som sprungit om mig innan. Två kilometer innan mål så fick jag ont igen fuck you right back och fick nöja mig med att lätt patetiskt avsluta med någon sorts stelbent Göteborgsvarvsrookieimitation. Och på det blev jag 16:e man verkar det som. Och ändå bara sex minuter till medalj! Och 12 minuter till guld. OK, det hade krävts en helgrym löpning för det men en sex minuter snabbare löpning än vad jag gjorde nu har jag kunnat göra i sömnen i vanliga fall med den formen jag har.

Och jag vet inte varför jag fick krampkänningar men det är något som jag har haft en del problem med under de senaste veckorna men så har jag också pushat hårt....Många tävlingar, många väldigt hårda kvalitetspass tempo och många väldigt stadiga distanspass med kvalitet. I synnerhet de senaste fem veckorna. Men jag ville vinna och jag ville göra träningen som jag vet krävs och det innebär alltid en risk och chans. Om jag skulle träna på säkerhet så skulle jag gå på Korpen-gympa och springa Tjejmilen.

Jag tror inte att det är någon mineralbrist vilket jag aldrig drabbats av innan och jag har dessutom ätit extra magnesium utöver det vitamineralkromosom-tillskottet jag redan äter. Så, kramp är resultatet av när chance meets opportunity och det var ju olägligt......

Och under alla de åren av triathlon och alla hundratals lopp så har jag bara fått kramp en (1) gång och det var Soten Triathlon 2002, en svensk bonnatävling, och då hade jag cyklat 20 mil dit innan loppet.


Jag säger som Glenn Hysén sade efter VM-90; "Det var ju kuken också. Då får man åka hem och bli kanon på midsommar istället".

Fast med den skillnaden att midsommar har varit och att jag inte ska åka hem än. Men jag tänker dricka en hel del gott och rött franskt vin.

Av Jonas Colting - 15 juli 2007 16:59

HelveteHelveteHelveteHelveteHelveteHelveteHelveteH
elveteHelveteHelvete

HelveteHelveteHelveteHelveteHelveteHelveteHelveteH
elveteHelveteHelvete

Av Jonas Colting - 13 juli 2007 21:12


Gemensamt för alla bra pastapartyn jag varit på är att jag varit först i kön. Det är det enda viktiga. Och om jag så får fuska och ljuga mellan tänderna för att vara först so be it. För det spelar ingen roll om de så bjuder på nyplockade och daggvåta jordgubbar serverade ifrån en ungmös bröst om man står på typ tusende plats i kön.. Är jag inte längst fram så brukar jag skippa denna ändå överskattade aktivitet som är kutym på alla konditionsevenemang jorden över.

Idag hoppade vi paraden med diverse säckpipor och alla länder som presenterades. Eftersom jag är den enda tävlande här så tänkte vi att jag kan ju istället repreentera Sverige på söndag och medan vi såg Slovenien troppa förbi smet vi in i tältet och efter lite palavererande så lyckades vi få mat bra långt före utsatt tid. Och det tackade vi för när de stora massorna ramlade in och förvandlade tältet till Sodom och Gomorra. Serveringspersonalen hade nog en hög ambition med att servera och lägga upp men COME ON! som Gob skulle ropa; man kan inte servera triathleter pasta en och en och det med två skedar. Istället skulle man fyllt några kobevattningshoar med pasta och sås och ställt klabbet mitt på golvet så att folk kan ta från alla håll; så kallade "food islands" som vi som är initierade buffet-ätare vet att det heter.

Jodå, så vi kändes oss riktigt smarta och VIP-ade när vi smet ut mellan raderna av folk som snällt väntade på att kanske kanske få lite mat en dag.

Och så gick vi till Quickmarten för lite ytterliggare sustenance i form av feta och snabba kolhydrater; jag kontemplerade chips som är ett säkert tävlingsafrodisikum men avböjde till förmån för lite kvalitetsgodis i skumbjörnsform. Annika hittade lite, vad hon trodde, vispgrädde som hon skulle avnjuta, med vad hon trodde, jordgubbar men det gick åt helvete när Jacques Chirac i affären hade slut på det. Så det fick bli körsbär. Med samma vispgrädde. Och sedan blev jag under någon minut besatt av tanken på vad vispgrädde heter på danska, i tribut till våra danska vänner Sindballe och coachens rakade balle. Flööööööde nånting trodde jag och Annika kontrade med Reuööööd Greuöööööd meed Flööööööde som uppenbarligen är någon dansk delikatess och efter det insåg vi det absurt roliga med att säga Reemooooolaaaadeeeee och promenera lite som Michelin-gubben. Men roligare än så hade vi inte.

Av Jonas Colting - 12 juli 2007 13:29

Jag bär med mig en tagg av försummelse som ger ett ständigt sting av dåligt samvete och detta på grund av min bristande respons på alla kommentarer som strömmar in. Nu ska jag göra bot och bättring och hädanefter själv svara i kommentarsfältet. Jag saknar dock en tjänst på den här siten där bloggförfattaren automatiskt har ett svarsfält till varje kommentar.

Hursomhelst, frågor, invektiv och spirituella kommentarer kommer alltså hädanefter att besvaras av mig som en egen Coltingkommentar. Med start idag. Jag lovar.

Av Jonas Colting - 12 juli 2007 13:14

..vaknar vi precis i tid för att hinna med frukosten. Det var sannerligen en av de bästa nätternas sömn på bra länge; ett halvt dygns snarkdvala i ett totalt mörklagt och svalt rum. Vårt hotellboende blir bara bättre och bättre:)

Efter en typisk fransk petit dejeuner med gott rostat bröd och en soppskål med kaffe som bas åkte vi runt cykelbanan och räknade till typ hundrasju fartgupp och en massa potentiell vind innan vi besökte den superbt stockade affären Le Geant Casino där Annika gick bärsärkargång bland gåsleverpastej och delikatessmarmelad. Så nu har vi avnjutit en lätt fika med småkex, pastej och retade smaklökar. Det springer man spänstigt av!

Och allt gott vin som fanns att tillgå i affären. Mängder av spännande röda viner att frossa i, vilket vi dock inte gjorde nu. Och varför är det inte så i Sverige? Jag kan knappt vänta på att omyndigförklararmonopolet á la Storebror ser dig, snart vittrat sönder och att man kan köpa en flaska vin när man vill...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se