Här kommer en kort och ofullständig rapport straight from the hip och med munnen och famnen full av Pringles chips.

Jag kom tvåa i Holland Ironman i Almere efter en moralisk fulländad insats som måste varit extremt karaktärsdanande. Dessutom på nytt personligt rekord 8.24.17

Att det inte gick fortare och att jag inte vann berodde i mångt och mycket på den punkan som jag fick på dischjulet efter 155 km, en punka på tubdäck som ska av och på och som ska fyllas med luft ifrån en ittybitty liten luftpatron med för stora munstycken till för litet hål i discen och med kallsvett över att bryta av ventilen. Man ska helst inte få punka på dischjul under tävling, trust me. Vilket meck. Att jag lyckades med den proceduren i mitt tillstånd är en teknisk bedrift i klass med månlandningen. Sedan var det en furiös satsning i motvinden för att sedan piska iväg de första springande 15 kilometerna på 53 min och jag kände mig helt hunkydory Gebreselassie vid det laget. Innan hållen slog till. Då gick det från bad to worse riktigt fort och jag fick gå en bra stund innan det släppte. Och så är det på Ironman. Jämna plågor. Är det inte musklerna så är det värmen så är det magen så är det skavsår blåsor pungvred blödande bröstvårtor vandrande testiklar utan karta eller gammal vanlig utmattning. Fan tro´t.

Men jag bet i och tänkte att when the going gets tough Colting suffers and wants to go home. Men först efter 20 kilometer löpning till. Och återigen var jakten igång. Hela tiden med mitt ogjorda bajsande i bakhuvudet. Varför kom det inga kanoner i loppet i morse, det måste det göra innan en tävling! Och inte det minsta utslag på Richterskalan under loppet fram till dess.... På varvning med 14 kilometer kvar så var jag en skugga av min skugga men jag lyckades hitta en metod som hämtad ifrån the little engine that could, denna härligt amerikanska barnsaga i skön starsandstrajpsig never give up-anda med lite mer you can do it-mentalitet en vad en genomsnittlig smånegativ svensk triathlet kan tåla såpass på sena eftermiddagen. Men den fick jag gräva upp ur sin slummer någonstans långt bak i frontalloben och med taktiken att sikta på nästa kurva och nästa vätskestation så trummade jag på. People, ni måste förstå att jag var trött!

Men andra var trötta också, till exempel trean som jag pruttade lite på när jag sprang om. Dock var det fortfarande avsaknad av kanoner i loppet. Sedan solen i ryggen och hemlängtan värre än vad Vilhelm Moberg någonsin kunde frammana hos Kal-Oskar så fick jag rapporter om att tvåan var trött. Han med! Återigen, fan tro´t. Så med fyra kilometer kvar och med det initiala prospektet att bara komma imål i ett helt Coltingstycke så blev jag nu inbegripen i någon sorts hetsjakt där holländaren Chris Brands sakta tyckte snärjas i mitt garn. Helt emot min vilja ska tillägas! Jag ville absolut inte springa fortare än vad jag redan låtsades göra. Men tänk vad en ropande åskådarskara och den gamla tävlingsdjävulen som stack upp sitt fula tryne kan göra för med en kilometer var kvar så var jag i rygg på karlstackar´n och i vetskapen om att en kilometer kan jag krypa in på mina bara knän i värsta fall, som mitt privata lilla Golgatahelvete, så ökade jag takten och sprang fort som bara den och lämnade inte mr Rembrandt skuggan av en chans. Det var nog min snabbaste sistakilometer i en Ironman någonsin. Men det gjorde ont. Ojojojoj. För efter några korta intervjuer i vad jag trodde var felsäkrat läge så snurrade världen alldeles hemskt och min sorgliga uppsyn blev eskorterad till medicintältet där jag låg snyftande och delirisk med min 80-åriga kropp medan det klämdes och mättes på mig.

Det enda jag ville var att Annika skulle komma och ta en bild på mig som jag skulle kunna lägga in på bloggen (jag tänker bara på ER, alltid!) under rubriken "det är synd att inte spriten räddade mig från idrotten" eller så. Men innan det kunde ske hade de hinkat i mig lite cola och juice och dessutom tagit ifrån mig de salta kexen jag hittat under förevändningen att de  bara var till funktionärerna. Jodå, ni behöver de säkert bättre än jag era Nutellaätande låghälta flamländare.

Men nu mår jag bra! Solbränd med Bobbyfrilla samt lite skav på insidan av låren som gör att det ser ut som om jag har bajjat ned mig. Men det har jag inte! Önskar att jag hade! Bajjat alltså. Personligt rekord där också. 19.45 in på dagen utan leverans. Otroligt.

 

Jeppe

25 augusti 2007 20:27

Mycket underhållande, får gratulera till en synnerligen habil insats!!

 

Evis

25 augusti 2007 20:34

STOOOOORT Grattis till en otroligt stark insats!

 

Jocke

25 augusti 2007 20:40

Bra kört! Måste kännas skönt att putsa personrekordet med ett par minuter fast du punkade. Det måste vara skogscyklingen på Lidingö som gjorde att kunde hantera stressen :-) Antar att du var räddare för rötterna än för att bryta ventilen...

 

Espen Wagener

25 augusti 2007 20:49

Grattis! Jævlig bra!! Ga meg motivsjon til tusen for en ny uke med Hawaii-hard-trening!!

 

Daniel

25 augusti 2007 21:07

Grattis till rekordet!

Kul det där med kexen :) Fan så ironiskt!

 

Joey

25 augusti 2007 22:31

Grymt jobbat! Imponerande!

 

Johan Tullare

25 augusti 2007 23:22

Grattis, Jonas! Du är übergrym när du sätter den sidan till! Roar oss gör du också... :)

http://akilles.bloggagratis.se

 

Andreas

26 augusti 2007 00:14

Lika underhållande som vanligt :-)
Och grattis till en fin tid!

 

fröken malm

26 augusti 2007 09:22

Åhh...vad kul:)) Jättegrattis Jonas...Du är ju grym, visste att det skulle gå bra!! Supergrattis!.../J

 

Vman

26 augusti 2007 10:07

Cotingman, du är oslagbar! Hoppas tarmen kommer igång.....

 

Lars

26 augusti 2007 14:54

Bra jobbat, kanontid. Osis med punkan bara.

 

mjleitner

26 augusti 2007 16:03

Grattis till ännu en stor prestation och ett personlig rekord.
....och fan va rolig det är att läsa dina berättelse.....
keep on rocking...

 

Fredrik SPIF

27 augusti 2007 09:55

Griattis till ett fantastiskt lopp, helt grymt och en jäkligt kul berättelse. När du lägger av med triathlon kan du alltid satsa på att bli författare sen...Man gapskrattar alltid när man läser dina referat, fortsätt så. Alltså kör lika fort och skriv lika roligt!

 

Christian

27 augusti 2007 12:36

Grattis till det fina dagsverket! Tid utan punka...?
Gott jobbat!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Från och med i eftermiddag så bloggar jag på http://nyheter24.se/blogg/coltings-den-nakna-sanningen/ ...

Internet á la traudlaus finns absolut inte i den lilla enklaven av on som jag ar pa. Jag skriver pa en stor och konstig stationar dator som snarare ser ut som ett videospel eller sa... Darfor blir det tunt pa Coltingblogg denna veckan. Semester pa al...

Jag har skrivit en artikel om Ö till Ö som finns att läsa på Slowtwitch; http://www.slowtwitch.com/Features/Island_To_Island_-_The_toughest_one-day-race_in_Sweden__524.html Engelsk läsövning! ...

I fredags flög jag till New Jersey för att träffa Dr Phil och initiera ett coach/client-samarbete med honom.. Jag pratar alltså om "the other Dr Phil"; dr Phil Skiba som är en mycket välrenommerad idrottsläkare och triathloncoach. Efter 18 års egenco...

  Google Translator gör verkligen ett bra jobb! Vem har varit svenskspråkskonsult egentligen; Dr Alban?     Notes from the redaktionsmötet on planning for Saturday's sports broadcasts;    - Annika Sörenstam played his last Danish competition last...