Alla inlägg under oktober 2007

Av Jonas Colting - 30 oktober 2007 06:40

För att fortsätta på inslaget tema och för att försätta er ur den olidliga spänningen kring vad som tänkas vara min andra lifetime-favoritskiva, också den från 1989, så kommer här scoopet;

"Acadie" av Daniel Lanois

Kuriosa i sammanhanget är att "Oh Mercy" just är producerad av Lanois. Och det är som producent denna mångsidiga herre har blivit känd; Dylan, U2, Peter Gabriel, Emmylou Harris (skivan "Wrecking Ball" som Lanois producerade är helt grym!), Neville Brothers etc.

Men det var den här skivan som fångade mig i hans msuikaliska garn. Och den är fullständigt lysande! Med en underbar touch av cajun och med en ljudbild av hans egna fransk-kanadensiska bakgrund som kuliss så blir det osannolikt ljuv musik som förför. Jag känner inte till någon annan skiva som har så många nyanser som den här.

Acadie är för övrigt det ursprungliga namnet på den delen av Kanada som numera kallas Labrador, en plats som jag finner fängslande och fascinerande.

Både "Oh Mercy" och "Acadie" upptäcktes av mig tack vare mitt idogna läsande av Slitz back in the day. Då, under sent 80-tal och några år framöver var Slitz en gedigen tidskrift med mängder av texter kring musik, film och litteratur, bland annat av Mats Olsson som alltid var en ledstjärna i musikgenren.

Synd på Slitz. Nu är det bara tits´n ass för killar i lumpen eller i EPA-traktorer.

Av Jonas Colting - 30 oktober 2007 05:26


Jag är en person som får cravings. Ni vet. Det som gravida kvinnor får över typ lakritsbåtar, ckokladpudding och sådana där äckliga små nötter som ligger inbäddade i tre lager skal.

Frestelser alltså. Och det är ett Dantes inferno. Och en stor existensiell och moralisk fråga. För hur ska man förhålla sig till dessa frestelser och lockrop ifrån ormhelvetet ur paradiset? Man kan ju alltid göra som Oscar Wilde.....

Jag får cravings efter konstiga saker. Som böcker. Och som en äkta nostalgiautist och helt i Douglas Couplands anda (ni vet det här med att gilla livet ut det man gillar som 30-åring..) så tycker jag om att läsa samma böcker om och om och om. Exempelvis; "Gentlemen" av Klas Östergren-minst 10 gånger, "Den store blondino" av Sture Dahlström-många gånger, och just "Life after God" med Coupland-varje gång jag ser den...

Nu idag längtade jag kopiöst efter "Betty Blue 37.2 grader" av Philippe Djian, som är en makaber historia på sitt sätt men skriven med en magisk penna.

Ett sammanträffande, och kanske en av anledningarna till att jag tänkte på den just idag, är att huvudpersonen  i boken också får utstå the trials of Job i ett sammanhang och säger något i linje med; "..jag tycker om att kunna motstå frestelsen ibland, det får mig att känna mig lite friare..."

Nåja, kul för honom.

Jag känner mig frestad på alla håll och kanter och gav in för kakfrestelsen iallafall. Jag skiter i vad BettyBlue-killen säger. Så det blev kakor då. Oreos. Fast nyttiga! Paul Newmans egna. Organiska. Jodå. Och på bilden kan man se honom som en medlem i Amish-folket med en grepe i handen. Paul "cool hand Luke" Newman. Not cool, Paul. Även om det var ett bra alternativ till de vanliga Oreo-kakorna.

Och jag gillar egentligen bara smeten i mitten. Så då åt jag ju egentligen bara 15 procent av innehållet. Och det blev en massa kak-lik kvar som inte ens Björn ville äta fast jag bjöd honom. Han vägrade fast jag bedyrade att jag inte slickat, bara nafsat.


Av Jonas Colting - 29 oktober 2007 07:11


Jag tror mycket på det som Douglas Coupland skriver i "Livet efter Gud"; att det som vi gillar av musik, litteratur och film i 30-årsåldern kommer vi att gilla livet ut.

 I mitt fall gäller det från 16-årsåldern faktiskt. Två av mina absoluta favoritskivor kommer just från 1989.

Den ena är Dylan´s Oh Mercy som när den kom hyllades som en comeback efter några svaga år.

Skivan är fylld av lågmälda men ändå täta och kompakta arrangemang som Dylan fyller med magnifika texter. Låtar som "What good am?", "Most of the time", "The disease of conceit" och min speciella pärla "Ring them bells"....


Ring them bells for the blind and the deaf,
Ring them bells for all of us who are left,
Ring them bells for the chosen few
Who will judge the many when the game is through.
Ring them bells, for the time that flies,
For the child that cries
When innocence dies.

Ring them bells St. Catherine
From the top of the room,
Ring them from the fortress
For the lilies that bloom.
Oh the lines are long
And the fighting is strong
And they're breaking down the distance
Between right and wrong.

Av Jonas Colting - 29 oktober 2007 05:22


Helgen bjöd initialt på ett snabbt löppass på 4x2 miles i 3.30-fart innan vi åkte ned med Tomas & Jonas till flygplatsen. Sedan träffade vi vår goda vän Anders Elf som jobbar på något fancy jobbjobb, alltså riktigt jobb. Och nu var han på besök i Santa Monica och vi besökte hans enkla spjäll på Hotell Huntley. Kvällen avnjöts på restaurang Houston´s. Mest på grund av namnet. För om maten inte hade varit till belåtenhet så hade man kunnat kalla på kyparen och sagt "Houston, we have a problem...."

På lördagen åkte vi vidare på vår roadtrip och besökte den förnämliga simanläggningen RoseBowl Aquatics i Pasadena, tydligen gick OS-simningarna 1984 där och jag kände Alex Baumann´s närvaro över bana 5.

Sedan var det Angeles Crest Highway över bergen hemåt och en rökridå över horisonten. Vi hade valt en bra dag att vara borta på!

Idag var det ett nytt löppass på akvedukten för mig och Björn. Vi sprang 2x5 kilometer på 18.20 och 17.58 vilket var kontrollerat hårt. Och formen är fin för pulsen gick från 160 till 99 på en minut efter sista intervallen.

Sedan blev det ett kortare distanspass cykel, ca 9 mil med lite Björn-tempo på 440 watt. OK, jag satt på hjul då så 430 watt för mig:) Och det var hans återhämtningspass- Milde Gud.

Och för er som undrar hur det egentliger ser ut på vårt amerikanska triathlon-camp så tog jag lite bilder över området; notera den härliga poolen med tillhörande hantelsväng och en stabbin´cabbin. Dessvärre är poolen kall, väldigt kall så just nu fungerar den mest som vår rehabanläggning för våra onda och stela ben.



Av Jonas Colting - 29 oktober 2007 04:35


Det kunde man ju fatta att om man bara råkade yppa minsta lilla kritik mot amerikansk macho-militärism, och i det här fallet inystat i en konstig kombination med triathlon, så skulle man väcka den björn som sover.

Jodå, och den till en början hyggligt sakliga diskussionen urartade ju väldigt kvickt och ju mer osaklig och starspangled-banner färgad kritik som jag fick desto syrligare blev jag också...

Nedan ser ni ett av mina inlägg som är ett svar på frågan om vad jag egentligen trodde krävdes av någon i den amerikanska armén.....

Jag fick också frågan om vem eller vilka jag tyckte var "the good guys" i världens alla konflikter och jag hittade inget annat att skriva än:

-Rambo?


Efter några rykande dygn på Slowtwitch så har diskussionen egentligen flyttats från triathlonforumet in till "Lavender Room" som är ett forum för alla heta frågor utanför sporten. Och jag har inte brytt mig om att posta mer nu för det tar hela jäkla dagarna att hetsa upp sig på allt det.

Men om man vill läsa hela den underhållande tråden så gå in på

http://forum.slowtwitch.com; och sedan "triathlon" och sedan, antagligen på sidan 3 eller 4 och så "What I learned from SEAL David Goggins.." eller så kan man bara söka på mitt användarnamn "Jonas" 


OK, to answer your questions and for me to typifie my former statements, these would be a good startingpoint for someone looking to enter the Army .....:



-believe in God, your country and your president



-actually, when your president SPEAKS to God and gets his orders from him (to invade Iraq), follow blindly without asking questions



-never question the hidden agenda of American economy or corporate interests (Haliburton anyone?) that sometimes dictates the reasons for conflicts



-if someone questions anything military, don´t think twice to bash them without asking the question if they may be on to something. All in the name of patriotism.

Av Jonas Colting - 26 oktober 2007 08:13


 Nedan är mitt inlägg på triathlonsajten www.slowtwitch.com

Någon hade gjort en intervju med en semi-känd triathlet som också är SEAL och sedan länkat till den intervjun på forumet.


Jag tyckte att det fanns några extremt korkade kommentarer som bara osade av amerikansk dum patriotism och jag tog upp tråden.

Nedan är mitt första inlägg med en formulering ifrån intervjun i kursiverad stil,


härifrån blir det bara värre!


läs forumet för hela diskussion "what I learned from SEAL David Goggins...."




With all due respect, the sentences below has got to be some of the most stupid things I´ve ever seen in writing.

Whereas Ironman and triathlon is an athletic and personal quest for excellence and achievement; the American military organisation trains people to, if I may be blunt here, kill people.

Whereas Ironman and triathlon enforces individual integrity and learning how to think and act accordingly, all the military systems I´ve ever known to exist, is strongly built on hierarchy. You get an order and you follow through without asking questions.

And with the past 40 years of American history in mind, I´m sure that no one in their right minds can say that there have been a good number of military operations that has had nothing to do with "peacekeeping" or "freedom fighting" or "war on terrorism" or whatever the good people of Washington is calling the current Iraqi-sitaution.

And as nice of a person as David Googins is, and I´m sure he is, having a hard-on for SEAL and military operations and considering it to be a viable alternative to triathlon for promising kids, is just appauling.

And yes; it´s "a growing industry", only as long as people sign up for it ans as long there´s an administration that chooses warfare over a working medicalinsurance and environmental issues, for starters. So sign up, collect the money and die in a foreign coutry for reasons that is so far-fetched that no one really understands why..A good alternative to racing?


"With the bonuses for SEALs at $40,000-$150,000 and first place prize money for the overall win at Ford Ironman Hawaii at $110,000 I had to wonder: If you were a good male triathlete in your early 20’s you understand winning Kona against the top pros is a long shot. Earning that $40,000 SEAL Challenge bonus is more of a sure thing that provides a steady job in a growing industry, military special operations."

Av Jonas Colting - 25 oktober 2007 06:58

Då äter vi ibland buffet på Korea-restaurangen. Fula människor. God mat. Precis som i Korea.

Hursomhelst så är detta de godaste små svamparna jag ätit i hela mitt liv!

Jag ville bara att ni skulle få se dem.

Och hade Björn inte varit en så kameraskygg person så skulle ni fått se en bild på världens största efterrättsskål. Det behövs när man cyklar i halva dygn i bergen. Men nu blev bilden helt suddig för att Björn gjorde sin bästa Greta Garbo-imitation.

Sedan är det Jonas och Tomas "acceptera" mitt handikapp" Eriksson som försöker äta med pinnar medans vi andra medlidsamt och med plågade leenden åser dessa försök till finmotorik som liksom fingermålning på dagis bygger på uppmuntran och förljuget beröm. Jättebra! Fint! Men sedär så duktig du är! Verkligen!


Av Jonas Colting - 25 oktober 2007 06:29


Colting Management Industries officiella fotograf är Studio Bildbolaget! Och de är med och lever triathlonliv här i väster.

Noga räknat är det Tomas Eriksson som ÄR Studio Bildbolaget tillsammans med Jonas Dahlqvist. I ur och skur och i alla år så har de här killarna för min skull hängt ut genom bilfönster, legat i blåbärsris, riggat upp studion med vattenslang och byggfläkt, kletat in babyolja, fotat obskyra frukter till min bok och ropat ”do it!” ”do it” ”do it” som ett mantra för att få mig att skratta lite. Ni vet, ”do it” som Will Ferrells karaktär i filmen Starsky & Hutch…. Och så blir det ju toppenbilder också!!

Både Tomas och Jonas har varit simmare och Tomas var en mycket framstående sådan; åttafaldig amerikansk NAIA-mästare, flerfaldig SM-medaljör och med personbästa på 15.33 på 1500 fritt, 3.55 på 400 fritt, 2.03 på 200 fjäril. Med mera. Killen var helt enkelt en jävla gnet när det begav sig! Vi som var lite mindre och yngre på den tiden tyckte att Tomas var det hårdaste som fanns. Och mjukaste…För karl´n ser ut som en manet i kroppen (ta nu det på rätt sätt Tomas!) och är helt lealös. Vilket är kanon för att bli en suverän simmare!

Dessutom vann Tomas den legendariska men numer nedlagda Sundsimningen mellan Helsingborg och Helsingör. Tre gånger! Insmord i motorolja. Detta var innan våtdräkter kom och all wussification of swimming.

Genom åren så har jag gjort mitt bästa för att motivera Tomas till sporadiska comeback-försök och med en osannolikt mjuk och följsam teknik så behöver han i regel bara några pass innan vi kan simma hyggligt tillsammans.

Men! Nu! Händer det grejer! Sedan han och Jonas kom hit för två veckor sedan har han genomgått en metamorfos från föredetting till wannabee. Wannabee a triathlete! För han har inte bara simmat nästan varje dag utan också sprungit och cyklat. Och inte lite heller. Det har varit flera dubbelpass löpning. Häromdagen så hade han sprungit en timme redan innan jag gått upp, åkte med mig och simmade och sprang sedan en timme igen på kvällen. Vem är triathleten här egentligen tänkte jag?

Andra imponerande siffror; dubbla simpass i måndags, totalt 8000 yards. Idag simmade vi återigen 4 varv om 5x100 start 1.20 Tomas hänger i, om än sliten.

Och vi hänför allt till 1992, Tomas sista år som elitsimmare. Som i ”det här är det längsta jag simmat sedan 1992” eller ”det här är det tröttaste jag varit sedan 1992” och ”så här ont i mina lats har jag inte haft sedan 1992” eller varför inte” det här är det smalaste jag varit sedan 1992”. Och min favorit; ”DET HÄR ÄR DET BÄSTA JAG MÅTT SEDAN 1992”

Go Tomas! Mitt projekt.

Skapa flashcards