För att fortsätta på inslaget tema och för att försätta er ur den olidliga spänningen kring vad som tänkas vara min andra lifetime-favoritskiva, också den från 1989, så kommer här scoopet;

"Acadie" av Daniel Lanois

Kuriosa i sammanhanget är att "Oh Mercy" just är producerad av Lanois. Och det är som producent denna mångsidiga herre har blivit känd; Dylan, U2, Peter Gabriel, Emmylou Harris (skivan "Wrecking Ball" som Lanois producerade är helt grym!), Neville Brothers etc.

Men det var den här skivan som fångade mig i hans msuikaliska garn. Och den är fullständigt lysande! Med en underbar touch av cajun och med en ljudbild av hans egna fransk-kanadensiska bakgrund som kuliss så blir det osannolikt ljuv musik som förför. Jag känner inte till någon annan skiva som har så många nyanser som den här.

Acadie är för övrigt det ursprungliga namnet på den delen av Kanada som numera kallas Labrador, en plats som jag finner fängslande och fascinerande.

Både "Oh Mercy" och "Acadie" upptäcktes av mig tack vare mitt idogna läsande av Slitz back in the day. Då, under sent 80-tal och några år framöver var Slitz en gedigen tidskrift med mängder av texter kring musik, film och litteratur, bland annat av Mats Olsson som alltid var en ledstjärna i musikgenren.

Synd på Slitz. Nu är det bara tits´n ass för killar i lumpen eller i EPA-traktorer.

Jag är en person som får cravings. Ni vet. Det som gravida kvinnor får över typ lakritsbåtar, ckokladpudding och sådana där äckliga små nötter som ligger inbäddade i tre lager skal.

Frestelser alltså. Och det är ett Dantes inferno. Och en stor existensiell och moralisk fråga. För hur ska man förhålla sig till dessa frestelser och lockrop ifrån ormhelvetet ur paradiset? Man kan ju alltid göra som Oscar Wilde.....

Jag får cravings efter konstiga saker. Som böcker. Och som en äkta nostalgiautist och helt i Douglas Couplands anda (ni vet det här med att gilla livet ut det man gillar som 30-åring..) så tycker jag om att läsa samma böcker om och om och om. Exempelvis; "Gentlemen" av Klas Östergren-minst 10 gånger, "Den store blondino" av Sture Dahlström-många gånger, och just "Life after God" med Coupland-varje gång jag ser den...

Nu idag längtade jag kopiöst efter "Betty Blue 37.2 grader" av Philippe Djian, som är en makaber historia på sitt sätt men skriven med en magisk penna.

Ett sammanträffande, och kanske en av anledningarna till att jag tänkte på den just idag, är att huvudpersonen  i boken också får utstå the trials of Job i ett sammanhang och säger något i linje med; "..jag tycker om att kunna motstå frestelsen ibland, det får mig att känna mig lite friare..."

Nåja, kul för honom.

Jag känner mig frestad på alla håll och kanter och gav in för kakfrestelsen iallafall. Jag skiter i vad BettyBlue-killen säger. Så det blev kakor då. Oreos. Fast nyttiga! Paul Newmans egna. Organiska. Jodå. Och på bilden kan man se honom som en medlem i Amish-folket med en grepe i handen. Paul "cool hand Luke" Newman. Not cool, Paul. Även om det var ett bra alternativ till de vanliga Oreo-kakorna.

Och jag gillar egentligen bara smeten i mitten. Så då åt jag ju egentligen bara 15 procent av innehållet. Och det blev en massa kak-lik kvar som inte ens Björn ville äta fast jag bjöd honom. Han vägrade fast jag bedyrade att jag inte slickat, bara nafsat.

Jag tror mycket på det som Douglas Coupland skriver i "Livet efter Gud"; att det som vi gillar av musik, litteratur och film i 30-årsåldern kommer vi att gilla livet ut.

 I mitt fall gäller det från 16-årsåldern faktiskt. Två av mina absoluta favoritskivor kommer just från 1989.

Den ena är Dylan´s Oh Mercy som när den kom hyllades som en comeback efter några svaga år.

Skivan är fylld av lågmälda men ändå täta och kompakta arrangemang som Dylan fyller med magnifika texter. Låtar som "What good am?", "Most of the time", "The disease of conceit" och min speciella pärla "Ring them bells"....

Ring them bells for the blind and the deaf,
Ring them bells for all of us who are left,
Ring them bells for the chosen few
Who will judge the many when the game is through.
Ring them bells, for the time that flies,
For the child that cries
When innocence dies.

Ring them bells St. Catherine
From the top of the room,
Ring them from the fortress
For the lilies that bloom.
Oh the lines are long
And the fighting is strong
And they're breaking down the distance
Between right and wrong.

Helgen bjöd initialt på ett snabbt löppass på 4x2 miles i 3.30-fart innan vi åkte ned med Tomas & Jonas till flygplatsen. Sedan träffade vi vår goda vän Anders Elf som jobbar på något fancy jobbjobb, alltså riktigt jobb. Och nu var han på besök i Santa Monica och vi besökte hans enkla spjäll på Hotell Huntley. Kvällen avnjöts på restaurang Houston´s. Mest på grund av namnet. För om maten inte hade varit till belåtenhet så hade man kunnat kalla på kyparen och sagt "Houston, we have a problem...."

På lördagen åkte vi vidare på vår roadtrip och besökte den förnämliga simanläggningen RoseBowl Aquatics i Pasadena, tydligen gick OS-simningarna 1984 där och jag kände Alex Baumann´s närvaro över bana 5.

Sedan var det Angeles Crest Highway över bergen hemåt och en rökridå över horisonten. Vi hade valt en bra dag att vara borta på!

Idag var det ett nytt löppass på akvedukten för mig och Björn. Vi sprang 2x5 kilometer på 18.20 och 17.58 vilket var kontrollerat hårt. Och formen är fin för pulsen gick från 160 till 99 på en minut efter sista intervallen.

Sedan blev det ett kortare distanspass cykel, ca 9 mil med lite Björn-tempo på 440 watt. OK, jag satt på hjul då så 430 watt för mig:) Och det var hans återhämtningspass- Milde Gud.

Och för er som undrar hur det egentliger ser ut på vårt amerikanska triathlon-camp så tog jag lite bilder över området; notera den härliga poolen med tillhörande hantelsväng och en stabbin´cabbin. Dessvärre är poolen kall, väldigt kall så just nu fungerar den mest som vår rehabanläggning för våra onda och stela ben.

Det kunde man ju fatta att om man bara råkade yppa minsta lilla kritik mot amerikansk macho-militärism, och i det här fallet inystat i en konstig kombination med triathlon, så skulle man väcka den björn som sover.

Jodå, och den till en början hyggligt sakliga diskussionen urartade ju väldigt kvickt och ju mer osaklig och starspangled-banner färgad kritik som jag fick desto syrligare blev jag också...

Nedan ser ni ett av mina inlägg som är ett svar på frågan om vad jag egentligen trodde krävdes av någon i den amerikanska armén.....

Jag fick också frågan om vem eller vilka jag tyckte var "the good guys" i världens alla konflikter och jag hittade inget annat att skriva än:

-Rambo?

Efter några rykande dygn på Slowtwitch så har diskussionen egentligen flyttats från triathlonforumet in till "Lavender Room" som är ett forum för alla heta frågor utanför sporten. Och jag har inte brytt mig om att posta mer nu för det tar hela jäkla dagarna att hetsa upp sig på allt det.

Men om man vill läsa hela den underhållande tråden så gå in på

http://forum.slowtwitch.com; och sedan "triathlon" och sedan, antagligen på sidan 3 eller 4 och så "What I learned from SEAL David Goggins.." eller så kan man bara söka på mitt användarnamn "Jonas" 

OK, to answer your questions and for me to typifie my former statements, these would be a good startingpoint for someone looking to enter the Army .....:

-believe in God, your country and your president

-actually, when your president SPEAKS to God and gets his orders from him (to invade Iraq), follow blindly without asking questions

-never question the hidden agenda of American economy or corporate interests (Haliburton anyone?) that sometimes dictates the reasons for conflicts

-if someone questions anything military, don´t think twice to bash them without asking the question if they may be on to something. All in the name of patriotism.

 Nedan är mitt inlägg på triathlonsajten www.slowtwitch.com

Någon hade gjort en intervju med en semi-känd triathlet som också är SEAL och sedan länkat till den intervjun på forumet.

Jag tyckte att det fanns några extremt korkade kommentarer som bara osade av amerikansk dum patriotism och jag tog upp tråden.

Nedan är mitt första inlägg med en formulering ifrån intervjun i kursiverad stil,

härifrån blir det bara värre!

läs forumet för hela diskussion "what I learned from SEAL David Goggins...."

With all due respect, the sentences below has got to be some of the most stupid things I´ve ever seen in writing.

And yes; it´s "a growing industry", only as long as people sign up for it ans as long there´s an administration that chooses warfare over a working medicalinsurance and environmental issues, for starters. So sign up, collect the money and die in a foreign coutry for reasons that is so far-fetched that no one really understands why..A good alternative to racing?

"With the bonuses for SEALs at $40,000-$150,000 and first place prize money for the overall win at Ford Ironman Hawaii at $110,000 I had to wonder: If you were a good male triathlete in your early 20’s you understand winning Kona against the top pros is a long shot. Earning that $40,000 SEAL Challenge bonus is more of a sure thing that provides a steady job in a growing industry, military special operations."

Då äter vi ibland buffet på Korea-restaurangen. Fula människor. God mat. Precis som i Korea.

Hursomhelst så är detta de godaste små svamparna jag ätit i hela mitt liv!

Jag ville bara att ni skulle få se dem.

Och hade Björn inte varit en så kameraskygg person så skulle ni fått se en bild på världens största efterrättsskål. Det behövs när man cyklar i halva dygn i bergen. Men nu blev bilden helt suddig för att Björn gjorde sin bästa Greta Garbo-imitation.

Sedan är det Jonas och Tomas "acceptera" mitt handikapp" Eriksson som försöker äta med pinnar medans vi andra medlidsamt och med plågade leenden åser dessa försök till finmotorik som liksom fingermålning på dagis bygger på uppmuntran och förljuget beröm. Jättebra! Fint! Men sedär så duktig du är! Verkligen!

Colting Management Industries officiella fotograf är Studio Bildbolaget! Och de är med och lever triathlonliv här i väster.

Noga räknat är det Tomas Eriksson som ÄR Studio Bildbolaget tillsammans med Jonas Dahlqvist. I ur och skur och i alla år så har de här killarna för min skull hängt ut genom bilfönster, legat i blåbärsris, riggat upp studion med vattenslang och byggfläkt, kletat in babyolja, fotat obskyra frukter till min bok och ropat ”do it!” ”do it” ”do it” som ett mantra för att få mig att skratta lite. Ni vet, ”do it” som Will Ferrells karaktär i filmen Starsky & Hutch…. Och så blir det ju toppenbilder också!!

Både Tomas och Jonas har varit simmare och Tomas var en mycket framstående sådan; åttafaldig amerikansk NAIA-mästare, flerfaldig SM-medaljör och med personbästa på 15.33 på 1500 fritt, 3.55 på 400 fritt, 2.03 på 200 fjäril. Med mera. Killen var helt enkelt en jävla gnet när det begav sig! Vi som var lite mindre och yngre på den tiden tyckte att Tomas var det hårdaste som fanns. Och mjukaste…För karl´n ser ut som en manet i kroppen (ta nu det på rätt sätt Tomas!) och är helt lealös. Vilket är kanon för att bli en suverän simmare!

Dessutom vann Tomas den legendariska men numer nedlagda Sundsimningen mellan Helsingborg och Helsingör. Tre gånger! Insmord i motorolja. Detta var innan våtdräkter kom och all wussification of swimming.

Genom åren så har jag gjort mitt bästa för att motivera Tomas till sporadiska comeback-försök och med en osannolikt mjuk och följsam teknik så behöver han i regel bara några pass innan vi kan simma hyggligt tillsammans.

Men! Nu! Händer det grejer! Sedan han och Jonas kom hit för två veckor sedan har han genomgått en metamorfos från föredetting till wannabee. Wannabee a triathlete! För han har inte bara simmat nästan varje dag utan också sprungit och cyklat. Och inte lite heller. Det har varit flera dubbelpass löpning. Häromdagen så hade han sprungit en timme redan innan jag gått upp, åkte med mig och simmade och sprang sedan en timme igen på kvällen. Vem är triathleten här egentligen tänkte jag?

Andra imponerande siffror; dubbla simpass i måndags, totalt 8000 yards. Idag simmade vi återigen 4 varv om 5x100 start 1.20. Tomas hänger i, om än sliten.

Och vi hänför allt till 1992, Tomas sista år som elitsimmare. Som i ”det här är det längsta jag simmat sedan 1992” eller ”det här är det tröttaste jag varit sedan 1992” och ”så här ont i mina lats har jag inte haft sedan 1992” eller varför inte” det här är det smalaste jag varit sedan 1992”. Och min favorit; ”DET HÄR ÄR DET BÄSTA JAG MÅTT SEDAN 1992”

Go Tomas! Mitt projekt.

Ni som försöker att läsa den här bloggen måste vara lika frustrerade som jag när den är på ena sekunden och sedan av nästa dygn.

Men OK, igår var trots allt ingen bra dag att skriva på då den stora öknen verkligen blev en stor öken och den starka solen verkligen slog hårt och där den stormande vinden stormade och stormade och där vätskan tog slut för snabbt och mina krafter rann ut snabbare än svetten hann torka till salt över min krispbrända hud. Alltså, för att vara en person som idkar ett nära och givande umgänge med hudkräm i alla dess former så är detta mycket prövande förhållanden. Smörja smörja smörja och ändå är huden torr som fnöske. Och jag som glömde mina bodyscrub-handskar hemma i Borås! Annika får ta med sig dem och bodybutter och lite andra gay-attribut till Florida så jag inte känner mig som mumiens återkomst innan tävling.

Läser man alla inkomna kommentarer relaterade till mina fotbollstrådar så är det kul att så många håller med och dessutom ger ytterliggare bränsle till debatten. I den mån som det är en debatt då ingen från fotbolls- eller lagidrottslägret har ifrågasatt min kritik.

Och ju mer jag tänker på det under mina ensamma stunder i öknen eller bergen (tänk; Lone Ranger hehehehe..) så hittar jag fler och fler reflektioner som förbryllar mig. För det vore för mycket sagt att detta egentligen stör mig, så fotbollsintresserad är jag inte, inte ens i Elfsborgs förehavanden. Men det förbryllar mig att kompetensen verkar vara så låg, viljan så svag och benägenheten att följa minsta motståndets lag är så stor…

Och, att man är så krystat insnöad på att hitta problemets lösningar i allt annat än det uppenbara; nämligen att man tränar för dåligt, man tränar fel och man lever sin idrott med för lite drivkraft i botten. Man kan skylla vad man vill på lagsammansättning och spelsystem och allt annat men om man bara hade förmågan att spela fortare, med högre tempo, med mera intensitet istället för det plågsamt långsamma sömngångaraktiga spel som ofta är fallet, så skulle man vara överlägsna motståndaren i den aspekten.

Och vad spelar det för roll om man har rätt system om man ändå promenerar runt med bollen?

Min övertygelse är att ett system bli bra om man bara gör det i ett tillräckligt högt tempo…

Och en annan sak. Hur mycket färdighetsträning genomför man egentligen i ett allsvenskt lag? Hur många skott skjuter man på träning? På stillastående boll och på rullande? 5? 10? 100? Och det är en berättigad fråga eftersom det är frapperande hur dåligt många bollspelare verkar skjuta. Så varför lägger man inte 30 minuter extra varje dag på en sådan sak? Eller på att springa i hög fart med boll? Eller nedtagningar? Eller att dribbla? Det är ju inte så att de här fotbollsspelarna INTE har tiden….Återigen, varför tränar man inte 30 eller 40 timmar i veckan när man har så mycket fluff att sprida ut det på?

För att avsluta min argumentation här innan jag ska åka och simma så kan man faktiskt tänka på en fotbollssäsong som ett uthållighetsprov; spelar man en allsvensk serie på 26 matcher eller vad det är á 90 minuter samt cup- och internationella matcher så är man snart uppe i samma tävlingstid som jag har på ett år. Och för de som tror att löpning, kondition och aerobt arbete gör en långsam så kan man ju kika på en kille som världslöparen Bekele som kan avsluta ett millopp med en 54´ runda. Eller alla de olympiska vinnarna på 800 och 1500 meter som kom från en bas av Lydiard-träning med 20-25 mil i veckan. De killarna blev allt annat än långsamma! En hög anaerob stresstålighet förutsätter en stor aerob bas; ju större aerob bas och förmåga (läs; grundkondition/syreupptagning etc) desto större förmåga att tillgodogöra sig anaerob träning och styrka. Utan att bli skadad och onödigt sliten.

Ojojoj, BloggaGratis-folket måste ha tänkt till för nu går det faktiskt att logga in! Halleluja och prisa Gud i sin Internetbaserade himmel!

Inte för att jag egentligen vet vad jag ska skriva nu för den överraskande nyheten tar mig med överrumpling. Här och nu. Jag har tagit för vana att försöka logga in de senaste 48 timmarna och bara i undantagsfall har jag kommit in för att godkänna någon kommentar (Coltings stenhårda Stasi-censur:) innan sidan blivit off-line och jag likt en Newman-väsande Jerry Seinfeld så har jag väst och pyrt över klantskallarna som verkar sköta den här sajten från någons pojkrum i gillestugan.. Och då har jag varit taggad och uppformulerad som bara den och bara väntat på att få dansa mina fingrars vals över tangenterna med direktuppkoppling mot hypothalamus och ryggmärgen.

Nu sitter jag här med en hjärna vispad till äggtoddy efter en solstingande och saltevaporerande upplevelse i öknen och kan knappt svara på tilltal.

Så jag återkommer efter middagen, ni sover ju hemma i Sverige ändå!

Det är inte jag som ställt den frågan utan BT´s sportchef. Däremot så svarar jag gärna på den! Något som jag gjorde i bloggen och som jag utvecklade vidare i ett mail till sportchefen, se nedan;

..jag ska utveckla detta vidare för det handlar i grund och botten om inställning, drivkraft och ambition; något som ofta saknas på individnivå i lagidrotter och som måste initieras "uppifrån", från ledning och från tränare.

Hur många lagidrottare tränar själva när laget inte tränar? Hur många kan tänka sig att träna en fredagskväll, en lördagsmorgon, en julafton, i mörker, i regn, ensamma? Bara för att bli bättre och duktigare på det man gör?Precis som varenda individuell idrottare med lite självaktning gör....

Och nästa fråga man isåfall kan ställa sig är varför bollspelare inte tycker att deras idrott är lika rolig eller stimulerande som vi gör som håller på med individuella idrotter?

För det är ju själva kärnpunkten; med tillräcklig motivation och ambition och jävlaranamma, samt vilja att lyckas och framförallt utvecklas, så är man i princip beredd på vilka uppoffringar som helst för att få träna och att få träna så bra och mycket som det bara går. Så varför är inte viljan större? Varför är inte ambitionen högre? Varför initieras iallafall inte detta från central nivå?

Jag tror helt enkelt att traditionens makt är för stor och bekvämligheten är för hög. Om man cashar ut 25-100000 kr/månad under vilka omständigheter som helst så varför anstränga sig mer?

Jag tror också att det saknas kompetens på fysträningsområdet i Elfsborg. Visst, man har Henrik Dagård som kör styrka och lär ut den tekniken men det är ju bara att se en 10-kampare springa 1500 meter så förstår man att det inte är kondition som är deras starka grej. Och hur man än betraktar fotboll så är det 90 minuters spel som inte kan betraktas på något annat sätt än kondition.

Så frågan kvarstår; vem ansvarar för HELHETEN i träningen? Den röda tråden? Kontinuiteten? Vad har man för rutiner för återhämtning? Vad har man för rutiner för mat efter träning och match? Hur lägger man upp individbaserad träning för maximal utveckling? Vem har ögonen öppna mot omvärlden för att plocka upp idéer och impulser från andra idrotter och annan kompetens? Hur gör man tester för att objektivt mäta förbättringar och status på olika parametrar? Vem utvärderar dessa och vad leder resultaten till?

Det är många frågor och jag har inte alla svar men det är frågor värda att tänka på om man som jag, trots allt, är Elfsborgssupporter.

Jag skulle vilja utveckla det ytterliggare och säga att man kan tycka vad man vill om löpning och annat som inte är direkt fotbollsSPEL (som i argumentet; "jag vill spela fotboll, inte vara en terränglöpare..) men om man är en seriös och hängiven idrottsman så tränar man ändå det som kanske är tråkigt och jobbigt om det gör en bättre och starkare i ens idrott. Jag älskar inte att stå i 10 minuter i kallbad med mina ben; att få en smärtsam massage, att stretcha, att gå upp klockan 6 för att simma, att cykla i regn eller att träna en timme hos sjukgymnasten. Men, jag vet att det gör mig bättre som triathlet och det älskar jag. Och att vinna! Och att tävla! Och att utvecklas!

Sedan handlar ju ett lyckat lagspel om spelsystem och annat men om man skyller misslyckanden på det så vill jag vända på det och säga att det spelar ingen roll om man spelar 4-4-2 eller 4-3-3 eller 7-2-1 eller vad som helst; om spelare inte orkar springa fort eller länge nog så vad spelar det för roll?Sedan är det mycket snack om motivation och laganda och "att vara laddad" Vilket skitsnack. Hur kan man vara elitidrottare och få betalt och inte vara laddad? Inte vara taggad för att spela match?

Överallt! Det brinner över hela södra Kalifornien!

Och de första evakueringsoffren har ramlat in uppe hos Dan & Mark...'

Paul Thomas (f d duathlonmästare och underbarn som löpare, milen på 33.50 som 11-åring, och numera chef på cykelmärket Kuota) och hans fru som bor i San Diego, blev evakuerade i morse och är nu här uppe.

Paul är en äkta konditionsidrottare i tanke och handling. När de hastigt och lustigt var tvungna att ge sig av så tog frugan med sig katterna. Paul tog med sin cykel och sina gamla träningsdagböcker. "Lot of good history in those!"

Jag är så trött på den här förbannade skitbloggen! Alltså, inte min blogg i sig; utan Blogga Gratis-domänen! Nu har jag i o f s bara bloggat seriöst igen den senaste veckan men Guuuuuuuud vad segt det har gått att jobba i bloggen. Och hälften av gångerna har man inte kommit in alls; vare sig på inloggningen eller som läsare. OCH DET BETYDER ATT MAN INTE KAN LÄSA DET SOM JAG SKRIVIT OCH VAD ÄR HELA POÄNGEN DÅ EGENTLIGEN???????

Igår kväll var jag taggad till tusen och hade en massa ämnen lined up som jag ville formulera, kverulera och ventilera kring. Typ fotbollslag och dess träning som har blivit min nya hjärtefråga att belysa, skräckfilmer och gammal amerikansk TV.

Så i natt har jag vaknat som en George Costanza-kopia och mumlat "bloggjävlar" varje gång jag drivit in och ut ur medvetandet.

Nu när jag loggar in med djup och utvakad bitterhet så ploppar det upp ett meddelande från BloggaGratis-folket som ber om ursäkt för domänens seghet och att de beställt en ny server...de uppmanar en att hålla ut..Hålla ut?

Hålla ut?

Hålla ut!

Hålla ut????

Jag är inte uthållig.

Min blogglust är reducerad

Fiasko är väl ett lite väl starkt ord för ett lag som ändå kvalar in till UEFA-cupen men jag är ändå kolossalt besviken på Elfsborg i år. Inte för att man förlorar eller för att man helst av allt spelar 1-1; utan för att man spelar en så fruktansvärt tråkig gå-fotboll som allra mest symboliseras av ett evigt "ett pass fram och två pass bak-system" som är en embarmeligt usel ursäkt till fotboll. Jag har sett laget några gånger i år och det mest slående är oförmågan, stillaståendet (spring! hela tiden! för fan!), bakåtpassningarna och svårigheten att slå allsvenska bonkabonka-lag som typ Gefle. Kom igen nu; ett finessrikt lag med ett något sorts sofistikerat spel borde ju spela ut dem här lagen tillbaka till tråkstäderna de kommer från. Örebro? 0-2? Hoppas det var pengarna tillbaka på det..

Och så tempot....? Så många situationer i så många matcher ser jag spelare som går och småjoggar. Det funkar ju för att spelarna i det andra laget tröskar ju på på samma eländigt långsamma sätt men jag är fullständigt övertygad om att jag har rätt i att dagens svenska lag tränar alldeles för lite, alldeles för sällan, springer alldeles för dåligt, orkar för lite och är för oproffesionella i sin inställning. Ett lag med spelare som orkar att springa i 90 minuter, S-P-R-I-N-G-A alltså; skulle vara minst en klass bättre. Och för endimensionella så kallade lirare som tror att kondition och styrka kommer på bekostnad av teknik och finess så de borde släppa den ursäkten och istället förlika sig med att de är slackers som bara gnäller om att "fotboll ska vara kul också och inte bara en massa slit och spring" Nej men flytta ned till Korpenserierna då, där har jag hört att man aldrig tränar heller...

 En överlägsen kondition betyder just att man orkar mer och återhämtar sig fortare mellan varje rusch och situation och mellan varje match och på så sätt kan utnyttja sin teknik bättre och samtidigt exploatera motståndarens undermåliga fysik. Och att man skadar sig mindre och i annat fall läker snabbare. Skador är tydligen vanliga i fotboll säger de som vet, undrar varför.....

Om jag ledde ett lag och hade spelare som cashade ut en mycket stabil månadslön samt bonusar så hade jag velat att de antingen tränade eller jobbade med aktiv återhämtning. Hela tiden. Som seriösa idrottsmän gör. Antingen så tränar man eller så tänker man på nästa träningspass och återhämtar sig från det förra. Det finns inget som säger att man inte kan träna två timmar kondition följt av två timmar teknik/boll/spel följt av 30 minuter styrka/funktion följt av massage/isbad/stretch. Varje dag. Antingen i ett svep eller uppdelat på flera tillfällen. Två eller tre pass! Återigen, som seriösa idrottsmän! Men sådan är inte kulturen i lagidrotter där man i princip anser att gränsen för mänsklig prestationsförmåga går vid 2x45 minuter gå-lunka-löp. Sedan måste man vila! Och det är det som är så störande; att inte en enda ledare eller ansvarig i ett allsvenskt lag fattar att om man bara tränade mer, bättre, seriösare och smartare så skulle man på bibehållen teknik men med en överlägsen fysik, skåpa ut allt i Sverige! Varför tränar inte allsvenska lag 30 timmar i veckan? 40 timmar? Med halva tiden kondition och halva tiden teknik så borde det ju vara genomförbart; shit vi är många individuella idrottsmän som regelbundet kör 30-40 timmars veckor. 30-40 timmar kondition! Hardcore! Inte halva den tiden duttande med en boll eller sittande runt en tekniktavla och titta på rit-Olas pilar. Och det gör vi utan en hel oragnisations back-up och utan någon som tvättar och viker våra kläder och vattnar vår fotbollsplan. Så att säga..

Så vad är problemet hos alla dessa lag? Entusiasm? Kunskap? Vilja? Oförmåga? Tradition?

Jag-är-inte-imponerad.

Men så stark är väl helt enkelt inte drivkraften hos lagidrottare? Såååå kul är inte fotboll om det ska tränas hårt. Då försvinner ju liiiiiret. Det ständiga Nacka Skoglund-syndromet. Den gyllene medelvägen är ju bättre. Slit och hardship är bara för "tokiga" konditionsidrottare. Lagom motivation är bäst. Så att man blir lagom bra och lagom trött och lagom utvecklad som idrottare och lag. Så att man hinner med lite golf och Travronden också...

Ett bultande hjärta, pumpande ben, solnedgång och raka mjuka vägar som försvinner bort genom horisonten.

Det och vidöppna svettkörtlar samt en fulladdad i-Pod gör att ett tempopass i öknen blir till en soundtrackad roadmovie under två timmar.

Uppvärmning och sedan 60 minuter cykel i ca 340 watt, 150 snittpuls och en äkta känsla av aerob kraft och bravur.

Följs upp med 30 minuter kontrollerad löpning i 3.41/km snitt, 152 i puls. Lätt-Lätt-Lätt i en tyst och vidunderlig skymning som draperar Mojaveskyn.

Samlar kraft från mina sex mycket tillfredsställande tempopass på två dagar.

Dagens simning på 4000 yards var liksom den igår fylld av fart och styrka och avslutades med 4x4x25 fjäril som sög det sista ur latsen.

Lördag blir en en skön dag av laid back simning i Pasadena Rose Bowl dit vi ämnar företa en utflykt. "Laid Back" förresten.....Vem känner igen den danska gruppen med samma namn och vad hette deras stora hit? För 200 kronor...Kan ni det så ringer ni Hoa-Hoa så ger han er pengarna.