För att fortsätta på inslaget tema och för att försätta er ur den olidliga spänningen kring vad som tänkas vara min andra lifetime-favoritskiva, också den från 1989, så kommer här scoopet;

"Acadie" av Daniel Lanois

Kuriosa i sammanhanget är att "Oh Mercy" just är producerad av Lanois. Och det är som producent denna mångsidiga herre har blivit känd; Dylan, U2, Peter Gabriel, Emmylou Harris (skivan "Wrecking Ball" som Lanois producerade är helt grym!), Neville Brothers etc.

Men det var den här skivan som fångade mig i hans msuikaliska garn. Och den är fullständigt lysande! Med en underbar touch av cajun och med en ljudbild av hans egna fransk-kanadensiska bakgrund som kuliss så blir det osannolikt ljuv musik som förför. Jag känner inte till någon annan skiva som har så många nyanser som den här.

Acadie är för övrigt det ursprungliga namnet på den delen av Kanada som numera kallas Labrador, en plats som jag finner fängslande och fascinerande.

Både "Oh Mercy" och "Acadie" upptäcktes av mig tack vare mitt idogna läsande av Slitz back in the day. Då, under sent 80-tal och några år framöver var Slitz en gedigen tidskrift med mängder av texter kring musik, film och litteratur, bland annat av Mats Olsson som alltid var en ledstjärna i musikgenren.

Synd på Slitz. Nu är det bara tits´n ass för killar i lumpen eller i EPA-traktorer.

Jag är en person som får cravings. Ni vet. Det som gravida kvinnor får över typ lakritsbåtar, ckokladpudding och sådana där äckliga små nötter som ligger inbäddade i tre lager skal.

Frestelser alltså. Och det är ett Dantes inferno. Och en stor existensiell och moralisk fråga. För hur ska man förhålla sig till dessa frestelser och lockrop ifrån ormhelvetet ur paradiset? Man kan ju alltid göra som Oscar Wilde.....

Jag får cravings efter konstiga saker. Som böcker. Och som en äkta nostalgiautist och helt i Douglas Couplands anda (ni vet det här med att gilla livet ut det man gillar som 30-åring..) så tycker jag om att läsa samma böcker om och om och om. Exempelvis; "Gentlemen" av Klas Östergren-minst 10 gånger, "Den store blondino" av Sture Dahlström-många gånger, och just "Life after God" med Coupland-varje gång jag ser den...

Nu idag längtade jag kopiöst efter "Betty Blue 37.2 grader" av Philippe Djian, som är en makaber historia på sitt sätt men skriven med en magisk penna.

Ett sammanträffande, och kanske en av anledningarna till att jag tänkte på den just idag, är att huvudpersonen  i boken också får utstå the trials of Job i ett sammanhang och säger något i linje med; "..jag tycker om att kunna motstå frestelsen ibland, det får mig att känna mig lite friare..."

Nåja, kul för honom.

Jag känner mig frestad på alla håll och kanter och gav in för kakfrestelsen iallafall. Jag skiter i vad BettyBlue-killen säger. Så det blev kakor då. Oreos. Fast nyttiga! Paul Newmans egna. Organiska. Jodå. Och på bilden kan man se honom som en medlem i Amish-folket med en grepe i handen. Paul "cool hand Luke" Newman. Not cool, Paul. Även om det var ett bra alternativ till de vanliga Oreo-kakorna.

Och jag gillar egentligen bara smeten i mitten. Så då åt jag ju egentligen bara 15 procent av innehållet. Och det blev en massa kak-lik kvar som inte ens Björn ville äta fast jag bjöd honom. Han vägrade fast jag bedyrade att jag inte slickat, bara nafsat.