Alla inlägg under november 2007

Av Jonas Colting - 29 november 2007 06:31

Nu är vi på Maui under några dagar. Långa vackra stränder och underbart och klart vatten.

Hemma är det tydligen snorkallt och mörkt och trist så att klockorna stannar.

Men innan ni går i spinn av längtan och suktande efter de hawaiianska vibbarna så kan jag trösta er med att det vräkte ned hela dagen idag och att vi simmade i havet under en stålgrå himmel innan vi gick på bio.

Och vi längtade hem.

Men imorgon ska solen skina igen!

ANNONS
ANNONS
Av Jonas Colting - 26 november 2007 05:54

Efter tre absurt tuffa dagar så stod jag då, återigen, som totalsegrare i Ultraman World Champs!

Trots ganska säker ledning så finns det absolut ingenting som är givet eller säkert när man fortfarande måste springa 84 kilometer för att inkassera segern. Marginalen mellan löpning och total kollaps är väldigt tunn när man har haft två av årets tuffaste dagar som förrätt och ska vara på benen och löpklar 06.00 Ångestladdad morgon för att säga det minsta...

Ni får ursäktra mig men jag är hemskt sömnig och trött och kan knappt stappla fram på mina 90-åriga ben så jag nöjer mig med att säga att jag försökte springa på säkerhet och öppnade lite lugnare i år än 04´; 1.30 mot 1.25 och 3.07 mot 2.59 på halv- resp helmaran. Sedan började jag lägga in lite promenadpauser för att kunna dricka tillräckligt och svalka ned. Jag hade ändå några hyggliga löpningar på den andra hälften, mycket tack vare supporten från Pasi som sprang med mig med flaskor och annat och Annika som försåg oss med is, vatten och dricka varje kilometer. Vi mäktade med en 12 kilometers- och några sexkilometerssträckor och sedan ett antal "dubbelmiles" och jag fick 7.14 i mål och kom trea på etappen men vann ändå med marginal. Min energi var bra hela vägen men mina benmuskler var helt FUCKED från 20 kilometer och framåt. Som tur är blev det illa tidigt men sedan inte speciellt värre. Nu betalar jag dock priset och några dagar framåt. Who cares:)

Inga bilder från idag än så ni får hålla tillgodo med en bild upp ur vattnet och en bild från dag 1 när Pasi crewar.

Av Jonas Colting - 25 november 2007 05:07

Orkar inte skriva så mycket när jag ligger här i sängen med chipsen på ena sidan och snuttefilten på den andra.

Jag hade en förvånansvärt bra dag idag trots min totala tömning igår. Jag cyklade de 28 milen på 7.33 inklusive en punktering. Samt 2500 höjdmeter idag också. Det är det som det handlar om på Ultraman; inte att vara en hjälte en dag och slå några världsrekord utan att kunna köra fort trots återhållsamhet så att de tre dagarna tillsammans blir så snabba som möjligt.

Jag startade väldigt defensivt och körde egentligen bara riktigt hårt en gång under de första 14 milen och det var efter min punka och påföljande hjulbyte då jag tappade tätkänningen.

Fram till 14 mil var vi tre stycken som formerade en löst sammansatt grupp; jag och en spanjor samt totaltvåan Tim Sheeper.

Efter Hilo och halvvägs så körde jag på lite mer och den sista hälften är betydligt tuffare med nästan all klättring under dagen. Dock var vindarma för det mesta goda och solen inte lika framträdande som igår.

En mil innan målet i Hawi når man toppen på Kohalakedjan (ca 1000 meter) och därifrån är det Miller-time ned om man bara bemästrar sidvinden som piskar i cykeln.

Så jag satte mycket tid på killarna idag och har en försvarlig ledning imorgon. Men, och det är ett stort men; för att vinna måste man avverka 84 kilometer löpning i vidrigast tänkbara förhållanden. Varmt, fuktigt, tröstlöst, kuperat......

Just nu är jag helt kaputt i benen men mår hyggligt i övrigt. Hur jag ska kunna gå ur sängen imorgon bitti och klockan 0600 först avverka en mara i gott skick för att sedan följa upp med en andra är bortom mig.

Så om ni vill sympatispringa med mig när jag har det som värst så ska ni ut och kuta lite vid 21-rycket på söndag kväll. Då har jag avverkat fyra timmar och lär vara duktigt mör. Och passa på att njuta av vinterkylan!

Av Jonas Colting - 24 november 2007 05:04

Mitt minne må vara kort, vilket är en välsignelse för en konditionsidrottare, men FY FAN VAD BOTTENLÖST TRÖTT JAG HAR VARIT IDAG, DET VÄRSTA EVER!

Och med så mycket självförvållad misär och med så många lågvattenmärken under dagens sju timmar så var jag synnerligen förvånad över att ändå vinna dag 1 av Ultraman-VM. Men det var ett signum att alla tävlande lidit av dagens förhållanden.

Allt det som vi förskonades ifrån under 2004 års tävlings första dag piskade våra kroppar och ömkliga själar idag; ofördelaktiga strömmar, kraftig vind och en intensivt tryckande hetta. Och då ska man veta att banan är tuff nog även under de mest mellanmjölkigt snälla dagar. Det är trots allt 10 kilometer i havet som ska simmas och 145 kilometer cykel med 2400 höjdmeter som ska cyklas. Snälla goa Jesus…

Jag hade ändå en helt fantastisk simning under de första 90 minuterna. Jag simmade ungefär lika hårt som i en Ironman och stannade inte för att dricka förrän efter 6 kilometer. Min paddeleskort gjorde ett föredömligt jobb med kursen och vi låg cirka 800 meter utanför kustlinjen för att undvika dyningar och konstiga strömmar. Men när vi närmade oss 8 kilometer började den förhatliga motströmmen att verka och det blev ett fasligt kämpande och sluggande för att ta sig fram. Sista biten kändes det inte som att jag rörde mig ur fläcken…Men tids nog var jag uppe och noterades för 2.25, ca 11 minuter ifrån mitt banrekord fastän jag simmade hårdare nu. Snabb växling och ut på cykeln och en första mil rakt upp. Hur försiktigt jag än körde kunde jag inte få ned pulsen under 160; det är priset man betalar för en mils simning. Sedan var det bara slit och hemskheter hela vägen; hela cykelturen var en enda smärtfylld dimma av svett, snor, uppkastningar, krampande ben och en aldrig sinande värme och motvind. Speciellt sista 40 kilometerna där man åter är nere vid havsnivå för att sedan klättra 1200 höjdmeter sista 4 milen. Jag kan utan att överdriva säga att det var de mest smärtfyllda 4 milen i min karriär. Jag fick behålla alldeles för lite vätska och med vinden i ögonen kom ingenting gratis. Att se etappmålet var som att få se Elvis i livet. Surrealistiskt alltså.

Nu, några timmar senare så känner jag mig ungefär 300 procent bättre. Dock undrar jag vart min crew är. Pasi sprang och Annika körde bil för att titta på den fanstastiska vulkanparken som vi bor i. De har varit borta i flera timmar nu… Kanske blev de trötta på mitt ropande och okvädande? Jag får krama dem sedan.

I alla fall leder jag efter dag 1 och ser fram emot morgondagen med 28 mil cykel på slitna pungkulor och solen i ryggen.

Av Jonas Colting - 23 november 2007 03:14

Klockan 06.30 börjar årets Ultraman World Championships.

Dag 1: 10 km simning + 145 km cykel

Dag 2: 276 km cykel

Dag 3: 84 km löpning

Allt är punkt till punkt då tävlingens koncept är att runda Big Island of Hawaii. Både start och mål är i Kailua-Kona.

Och visst, det är långt, men den stora utmaningen ligger i terrängen och framför allt, VÄRMEN!

Så dagarna här inför loppet har varit fyllda av lätt träning, management, snälla ord till min crew och en massa ätande. Och sovande. Och ätande. Så nu känner jag mig lätt tjock och längtar efter den här långa "träningshelgen". Antingen är det en bra avslutning på årets säsong eller så är det en crashcourse i grundträning för nästa säsong. Jag återkommer om det sedan..

Om lyckan står oss bi och internettet samarbetar uppe på vulkaner och i regnskogar så kan man som Coltingbloggläsare förvänta sig en och annan ofullständig rapport samt spridda invektiv och okvädningsord.

Mahalo!

Av Jonas Colting - 16 november 2007 07:00

06.30 på morgonen är det fem minusgrader i Borås. Det betyder att det är tio minusgrader i köldhålen längs Viskadalen. Där jag ska cykla....

Så kallt har det varit i en vecka nu. Det ska vara sex plusgrader och lite mulet! Kanske ett stilla regn. Blåst? Jajamän. Men inte vinter á la hardcore.

Vart har vi lite växthuseffekt när man behöver den?

Klimatförändringar my ass!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se