Och jag vaknar tidigt tidigt utan att förstå varför men det är ett omen ett tecken och en förebådan om att jag ska stiga upp och leva ordspråket tidig fågel tar fetaste masken och så äppelkäckt luthersk är jag ibland och med tända ljus och starkt kaffe så läser jag Borås Tidning och lyssnar på lokalradion för så enträgen har min längtan efter det hemmatrygga och lokalbedövade livet varit och nu måste jag få lokalpatriotsnarkomanera ett tag innan jag tar sats på nya vingar och insikten slog mig på morgonen pass 0630 att jag kommer att ligga i vattnet i Kailua-Kona om exakt två veckor plus minus jetlagstid och vid tanken på den nära förstående gargantuiska urladdningen så spänner det bakom den cerebrala corthexen av vad vad vad ja fan tro´t om det inte är förväntan och tillförsikt och jag börjar rumstrera ibland mina bilder från förra gången och tänker ladda ned något till bloggen men då händer det som så ofta händer med den här skitsajten och ja ja ja jag måste uppgradera uppdatera och uppleva något bättre men iallafall så får sajtens bilduppladdande hela internetanslutningen att lägga av och varför det händer får någon med högskoleexamen förklara och jag tappar helt sugen på att blogga Ultraman men lystrar istället med spänt intresse till min kulturella hjärnhalva som spinner på högvarv och som tillgodogjort sig BT´s recension av Philip Roth´s nya roman och sakta tränger sig dunkla och kantbleka minnen upp från sedan länge arkiverade ungdomsår i livets snapshots som svartvita foton och jag kommer ihåg en Roth-favorit med burlesk historia som hade tillräckligt mycket rosa fukt och knulleri för att fånga tonårshormonernas uppmärksamhet och den är för övrigt en av hans mer kända romaner och den heter Portnoy´s besvär och jag googlar och surfar på min nygamla författarfavorit och lägger honom och den nya boken på min långa lista över litteratur att läsa och den listan är fylld av musik att lyssna på och filmer att se och jag är lätt stressad över att listan blir längre och livet kortare och otillräckligheten överväldigande och jag spelar en av mina favoritlåtar på i-Tunes nämligen Dixie Chicks Ready to Make Nice några gånger medan jag funderar på vem countrysångaren var som gruppen hade en fejd med och jag har funderat flera dagar på det här och jag vet att hans låt heter Red White and Blue och jag googlar en än gång och hittar att givetvis är det Toby Keith innan jag istället sätter på en skiva med Blind Melon och den sedan länge döda Shannon Hoon som har en skön röst men som nog levde med för mycket stûrm und drang och dagen börjar så smått gry bakom de disiga lagren av meteorologisk turbulens och mellanmjölksvardaglig tristess med böjt huvud men aldrig aldrig att jag låter väder knäcka mig fuck you och jag plockar upp min samling över Major American Poets som en gång var min mors studentlitteratur och följdaktligen fylld av kråkfötter och botaniserar ibland de små pärlorna som Stephen Crane författade under sitt korta liv och som utmärker sig av distinkta korta och skruvade dikter vilket är en kontrast till de svulstiga flersidiga och mångversade alstern som exemplevis Walt Whitman och andra fyller boken med och jag bläddrar och läser och vet inte riktigt vilken jag tycker allra bäst om för jag tycker om de alla men jag läser den här och tänker på vad den betyder och innebär för mig en dag som den här medan jag tittar ut och spänner på mig pulsbandet och funderar på om jag ska springa höger eller vänster ut från dörren med en halvt om halvt uttalad bön om att den stålgrå tyngden i luften inte ska fördubbla gravitationen och trycka mig som en blöt fläck mot marken

I walked in a desert

I walked in a desert

And I cried

"Ah, God, take me from this place!"

A voice said, "It is no desert."

I cried, "Well, but-

The sand, the heat, the vacant horizon."

A voice said, "It is no desert."