Så jag har simmat 12000 meter på två dagar i min strävan att införliva lite oomph inför Ultraman i denna förgängliga tid av mörker, is och sommardäckskörd bil. Och tanken slår mig när jag promenerar in från omklädningsrummen att i det här bitterljuvt kärlekshatade badhuset har jag varit tusen och åter tusen gånger. Och när den fullständiga kontrasten blir påtaglig mellan frisk utomhusluft i ökentappning och denna kvalmigt sörjigt sorgliga ursäkt till luft som får mig att flämta som en skjuten hund under passet så undrar jag om inte alla miljoner meter och tusentals träningspass inte i slutändan har haft en definitiv och oåterkallelig effekt på min hälsa. Alla de kemikalierna i poolen och till rengöringen av golvet och annat som ständigt yr runt kan bara inte vara bra. Tur att det är så kul då!

Och jag är alltid peppad när jag får simma med SK Elfsborgs A-grupp; riktig simträning är så oändligt mycket mer tacksamt än att simma själv och åren mellan 1987 (då jag började simma i A-gruppen) och nu smälter liksom ihop fast jag inser att jag har slitit ut rätt många generationer elitsimmare genom åren. Och när det kommer fram att ens polare på samma bana som ska köra samma serie som jag, faktiskt är född 1992, så snurrar åren förbi innanför ögonlocken (ni vet, ungefär som åren gör i en sådan här tidsmaskin typ Tillbaka till Framtiden..) och jag begrundar att lillkillen faktiskt inte ens var född när jag slutade satsa på simning typ 1991 och började så smått med triathlon. Och inte fan simmade jag ifrån honom för det heller!

Om ni som jag vill skratta lite och dra på smilbanden så surfa in på

http://www.youtube.com/watch?v=1uwOL4rB-go

I kill yo!