Alla inlägg den 24 november 2007

Av Jonas Colting - 24 november 2007 05:04

Mitt minne må vara kort, vilket är en välsignelse för en konditionsidrottare, men FY FAN VAD BOTTENLÖST TRÖTT JAG HAR VARIT IDAG, DET VÄRSTA EVER!

Och med så mycket självförvållad misär och med så många lågvattenmärken under dagens sju timmar så var jag synnerligen förvånad över att ändå vinna dag 1 av Ultraman-VM. Men det var ett signum att alla tävlande lidit av dagens förhållanden.

Allt det som vi förskonades ifrån under 2004 års tävlings första dag piskade våra kroppar och ömkliga själar idag; ofördelaktiga strömmar, kraftig vind och en intensivt tryckande hetta. Och då ska man veta att banan är tuff nog även under de mest mellanmjölkigt snälla dagar. Det är trots allt 10 kilometer i havet som ska simmas och 145 kilometer cykel med 2400 höjdmeter som ska cyklas. Snälla goa Jesus…

Jag hade ändå en helt fantastisk simning under de första 90 minuterna. Jag simmade ungefär lika hårt som i en Ironman och stannade inte för att dricka förrän efter 6 kilometer. Min paddeleskort gjorde ett föredömligt jobb med kursen och vi låg cirka 800 meter utanför kustlinjen för att undvika dyningar och konstiga strömmar. Men när vi närmade oss 8 kilometer började den förhatliga motströmmen att verka och det blev ett fasligt kämpande och sluggande för att ta sig fram. Sista biten kändes det inte som att jag rörde mig ur fläcken…Men tids nog var jag uppe och noterades för 2.25, ca 11 minuter ifrån mitt banrekord fastän jag simmade hårdare nu. Snabb växling och ut på cykeln och en första mil rakt upp. Hur försiktigt jag än körde kunde jag inte få ned pulsen under 160; det är priset man betalar för en mils simning. Sedan var det bara slit och hemskheter hela vägen; hela cykelturen var en enda smärtfylld dimma av svett, snor, uppkastningar, krampande ben och en aldrig sinande värme och motvind. Speciellt sista 40 kilometerna där man åter är nere vid havsnivå för att sedan klättra 1200 höjdmeter sista 4 milen. Jag kan utan att överdriva säga att det var de mest smärtfyllda 4 milen i min karriär. Jag fick behålla alldeles för lite vätska och med vinden i ögonen kom ingenting gratis. Att se etappmålet var som att få se Elvis i livet. Surrealistiskt alltså.

Nu, några timmar senare så känner jag mig ungefär 300 procent bättre. Dock undrar jag vart min crew är. Pasi sprang och Annika körde bil för att titta på den fanstastiska vulkanparken som vi bor i. De har varit borta i flera timmar nu… Kanske blev de trötta på mitt ropande och okvädande? Jag får krama dem sedan.

I alla fall leder jag efter dag 1 och ser fram emot morgondagen med 28 mil cykel på slitna pungkulor och solen i ryggen.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se