Alla inlägg under november 2007

Av Jonas Colting - 13 november 2007 23:47

Så jag har simmat 12000 meter på två dagar i min strävan att införliva lite oomph inför Ultraman i denna förgängliga tid av mörker, is och sommardäckskörd bil. Och tanken slår mig när jag promenerar in från omklädningsrummen att i det här bitterljuvt kärlekshatade badhuset har jag varit tusen och åter tusen gånger. Och när den fullständiga kontrasten blir påtaglig mellan frisk utomhusluft i ökentappning och denna kvalmigt sörjigt sorgliga ursäkt till luft som får mig att flämta som en skjuten hund under passet så undrar jag om inte alla miljoner meter och tusentals träningspass inte i slutändan har haft en definitiv och oåterkallelig effekt på min hälsa. Alla de kemikalierna i poolen och till rengöringen av golvet och annat som ständigt yr runt kan bara inte vara bra. Tur att det är så kul då!

Och jag är alltid peppad när jag får simma med SK Elfsborgs A-grupp; riktig simträning är så oändligt mycket mer tacksamt än att simma själv och åren mellan 1987 (då jag började simma i A-gruppen) och nu smälter liksom ihop fast jag inser att jag har slitit ut rätt många generationer elitsimmare genom åren. Och när det kommer fram att ens polare på samma bana som ska köra samma serie som jag, faktiskt är född 1992, så snurrar åren förbi innanför ögonlocken (ni vet, ungefär som åren gör i en sådan här tidsmaskin typ Tillbaka till Framtiden..) och jag begrundar att lillkillen faktiskt inte ens var född när jag slutade satsa på simning typ 1991 och började så smått med triathlon. Och inte fan simmade jag ifrån honom för det heller!


Om ni som jag vill skratta lite och dra på smilbanden så surfa in på

http://www.youtube.com/watch?v=1uwOL4rB-go

I kill yo!

ANNONS
Av Jonas Colting - 12 november 2007 12:18

Idag när jag vaknade var det kallt och halt och jag fick slå alla tankar på cykling ur högen och jag blev så smått ledsen men nu har jag än en gång läst Arto Paaslilinnas "En lycklig man" och blivit gladare och mer förnöjd med tillvaron ja rent av lite hemsnickrat lycklig så nu tar jag på mig mössan och springer en liten tur över vidderna och tänker go go go släpp hästarna fria.... 

ANNONS
Av Jonas Colting - 10 november 2007 12:56

Björn Andersson.

www.ironmanlive.com

Nu!

Av Jonas Colting - 9 november 2007 07:30

Och jag vaknar tidigt tidigt utan att förstå varför men det är ett omen ett tecken och en förebådan om att jag ska stiga upp och leva ordspråket tidig fågel tar fetaste masken och så äppelkäckt luthersk är jag ibland och med tända ljus och starkt kaffe så läser jag Borås Tidning och lyssnar på lokalradion för så enträgen har min längtan efter det hemmatrygga och lokalbedövade livet varit och nu måste jag få lokalpatriotsnarkomanera ett tag innan jag tar sats på nya vingar och insikten slog mig på morgonen pass 0630 att jag kommer att ligga i vattnet i Kailua-Kona om exakt två veckor plus minus jetlagstid och vid tanken på den nära förstående gargantuiska urladdningen så spänner det bakom den cerebrala corthexen av vad vad vad ja fan tro´t om det inte är förväntan och tillförsikt och jag börjar rumstrera ibland mina bilder från förra gången och tänker ladda ned något till bloggen men då händer det som så ofta händer med den här skitsajten och ja ja ja jag måste uppgradera uppdatera och uppleva något bättre men iallafall så får sajtens bilduppladdande hela internetanslutningen att lägga av och varför det händer får någon med högskoleexamen förklara och jag tappar helt sugen på att blogga Ultraman men lystrar istället med spänt intresse till min kulturella hjärnhalva som spinner på högvarv och som tillgodogjort sig BT´s recension av Philip Roth´s nya roman och sakta tränger sig dunkla och kantbleka minnen upp från sedan länge arkiverade ungdomsår i livets snapshots som svartvita foton och jag kommer ihåg en Roth-favorit med burlesk historia som hade tillräckligt mycket rosa fukt och knulleri för att fånga tonårshormonernas uppmärksamhet och den är för övrigt en av hans mer kända romaner och den heter Portnoy´s besvär och jag googlar och surfar på min nygamla författarfavorit och lägger honom och den nya boken på min långa lista över litteratur att läsa och den listan är fylld av musik att lyssna på och filmer att se och jag är lätt stressad över att listan blir längre och livet kortare och otillräckligheten överväldigande och jag spelar en av mina favoritlåtar på i-Tunes nämligen Dixie Chicks Ready to Make Nice några gånger medan jag funderar på vem countrysångaren var som gruppen hade en fejd med och jag har funderat flera dagar på det här och jag vet att hans låt heter Red White and Blue och jag googlar en än gång och hittar att givetvis är det Toby Keith innan jag istället sätter på en skiva med Blind Melon och den sedan länge döda Shannon Hoon som har en skön röst men som nog levde med för mycket stûrm und drang och dagen börjar så smått gry bakom de disiga lagren av meteorologisk turbulens och mellanmjölksvardaglig tristess med böjt huvud men aldrig aldrig att jag låter väder knäcka mig fuck you och jag plockar upp min samling över Major American Poets som en gång var min mors studentlitteratur och följdaktligen fylld av kråkfötter och botaniserar ibland de små pärlorna som Stephen Crane författade under sitt korta liv och som utmärker sig av distinkta korta och skruvade dikter vilket är en kontrast till de svulstiga flersidiga och mångversade alstern som exemplevis Walt Whitman och andra fyller boken med och jag bläddrar och läser och vet inte riktigt vilken jag tycker allra bäst om för jag tycker om de alla men jag läser den här och tänker på vad den betyder och innebär för mig en dag som den här medan jag tittar ut och spänner på mig pulsbandet och funderar på om jag ska springa höger eller vänster ut från dörren med en halvt om halvt uttalad bön om att den stålgrå tyngden i luften inte ska fördubbla gravitationen och trycka mig som en blöt fläck mot marken


I walked in a desert


I walked in a desert

And I cried

"Ah, God, take me from this place!"

A voice said, "It is no desert."

I cried, "Well, but-

The sand, the heat, the vacant horizon."

A voice said, "It is no desert."




Av Jonas Colting - 8 november 2007 17:21


Jag skulle göra lite bokföring för att glädja min revisor en aning. Tejpa kvitton på papper och sortera fakturor. Men det gick dåligt. Tejprullen krånglade. Den hade ingen tydlig del som satt klar att börja ifrån. Och jag hittade den inte när jag snurrade på rullen. Jag fick bara tejp på fingrarna. Kan man gå en kurs? Så nu skiter jag i det. Det är ändå så mörkt ute. Fy fan. Och det kommer bara att bli mörkare (sämre) innan det blir ljusare (bättre).

Bara så att ni vet. Men ha en bra dag ändå!

Av Jonas Colting - 6 november 2007 23:04


Efter mitt avbrutna lopp i lördags satt jag under loppets slutskede och åt i VIP-tältet med Annika och Björn när Jason, min och B´s "manager" ringer för att kolla läget med oss.

Han bor i NYC och hade precis varit på plats i Central Park för de amerikanska OS-uttagningarna i marathon och upplevt hur en av favoriterna, Ryan Shay, fallit död till marken efter åtta kilometer.

Det fick min lilla olycka och mitt lilla ryggont att framstå i ett annat perspektiv. Det är därför som jag, trots allt, tar ganska lätt på diverse missöden som händer och kan hända; punktering, maskinhaveri, förkylning eller vad det nu må vara. Det är ändå trivialt i jämförelse med vad som verkligen kan hända och med de faror som lurar omkring en under varje träningspass och varje tävling. Det kunde helt enkelt varit värre. Mycket värre.

http://www.expressen.se/sport/friidrott----/1.911163/maratonloparen-dog-mitt-under-loppet

Av Jonas Colting - 5 november 2007 18:02


 An update on Jonas Colting

RACETIME: 05:41

I just learned that Jonas Colting had a fall coming out of the swim here today and was forced to call it a day. He wanted us to put an update up to let people know he's OK! Sorry to hear about that Jonas -- we'll look forward to seeing you race again soon.


För er som missade den här uppdateringen på ironmanlive.com eller som bara rent allmänt undrar hur det gick i helgen så råkade jag alltså ut för en liten olycka.

Den korta versionen är att jag ramlade och slog mig i ryggen i växlingstältet efter simningen och hade jätteont när jag cyklade, jag stannade och försökte stretcha ut det men antagligen hade någon kota fått en smäll så det hjälpte knappast.

Det var en aning bittert då jag hade gjort en väldigt bra simning och varit med den lilla sexmannagrupp som bildade täten på simningen och alla förutsättningar fanns för ett bra lopp; bra yttre förhållanden och mycket bra träning upp till tävlingen.

Jag kände ändå att jag tog rätt beslut för jag var rejält öm i ryggen och ned mot baklåren och trött resten av dagen utan att ha cyklat 18 mil och sprungit 42 kilometer. Efter lite behandling, några smärtstillande tabletter och väldigt mycket sömn så kändes det mycket bättre igår och nästan helt bra idag måndag. Ett lättare simpass både igår och idag har underlättat processen.

Som tur är så har jag Ultraman World Champs kvar i år för detta hade varit ett miserabelt sätt att avsluta året på och ha investerat så mycket träning utan att ha få någon avkastning på det.

Nu ska vi åka hem på eftermiddagen och jag ska få lite mer behandling hemma och med några specifika och bra träningspass så ser jag verkligen fram emot den här speciella tre-dagars tävlingen på Hawaii. Aloha baby! 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se