Jag och cykel med vit backdrop från en fotosession på R&A Cycles.

Förutom det här vidundret kommer jag och Björn att cykla på någonting MYCKET spännande senare i år!

Min bror är en athlete in disguise. Han simmar och springer och styrketränar och håller på med allehanda suspekta och obskyra österländska filosofier med vidhängande mat. Men mest av allt håller han på med yoga och står på händerna och annat.

Och jag är också ett yogafan! Egentligen. Under förutsättning att man tar bort all hemsnickadMartinTimellfilosofisk bullshit och kvasireligion som bara är för mycket Agneta Sjödin upphånglad i nyandlig brygga av Deepak Chopra.

Den bästa yogan som jag varit på finns i Sumner i Nya Zealand där ”yoga-Mark” huserar i en gammal kyrka. Hans pass är väldigt smidighetsbaserade med dynamiska rörelsescheman som är perfekta för den stela idrottaren. And aren´t we all!?

Men eftersom Nya Zealand är långt borta och jag var i Manhattan (nu är jag i Toronto för övrigt..) och jag dessutom känt mig obetydligt smidigare än ett kylskåp efter omotiverat tung och frekvent styrketränande (tänk SNL-sketchen ”How much´ya bench) samt ett och annat 10000 meterspass i poolen, så hängde jag på brorsan till Jivamukti Yoga.

Först satt vi i skräddarställning medan vår lärare sjöng för oss på sin medhavda orgel som ser ut som ett inverterat dragspel. Vi sjöng givetvis med. Det lät ”umm-umm-umm-umm..” vilket osökt får en att tänka på Pink Floyds album Umma Gumma.

Sedan pratade läraren en stund om hur vi alla kunde bli bättre människor men då slog jag dövörat till i vetskapen om att jag redan är nästintill perfekt och då det var uppenbart att läraren främst avsåg de som är republikaner eller som porrsurfar på arbetstid.

Efter att vi umma-ummat ur oss orenheterna ur tanke och själ så vidtog raskt den fysiska delen som snabbt fick mig att inse de fysiska begränsningarna av att simma, cykla och springa där man får ett hjärta stort som en Mercedez-Benz men där man också är lika graciös som en noshörning med tigerbalsam på ballarna..

Och nu var tempot så högt och den påbjudna andningsfrekvensen så hög att jag låg i regel en övning efter gruppen med snoret högljutt frustande ur näsan. Mina stora lungesäcker hängde inte alls med i hyperventilerandet.

Efter en timme så ringer en telefon med misstänkt bekant ringsignal. Men det kan inte vara min telefon då jag bestämt stängt av min. Tror jag. Alla i gruppen väntar på att någon ska ta ansvar för det evighetslånga ringandet men jag bara låtsas som om det regnar, Jag är ju ändå från Borås.

Under nästa övning så går tjejen framför mig upp i någon sorts brygga och med små löparshorts så blir det fri insyn i hela mumindalen. Och det enda jag kan tänka är att ”nu jäklar blir vi fitta allihopa”.

Med kombinationen av mumindal och en telefon som kunde ringa närsomhelst och med Annika och Fredrik i lokalen som säkra Judas Iskariots så tog jag min mats ur skolan och gick ut för att dricka kokosnötsvatten.