No easy way.

Det är ett motto som Gordo tycker om att använda sig av. Och med tre så enkla ord så kan man sammanfatta essensen av all individuell elitidrott.

Att det mitt i all trötthet, smärta och prövning också finns en magnifik möjlighet till utveckling av de personliga horisonterna, ett renodlande av den förmåga som vi alla besitter och ett slipande av den vassa eggen där kroppen och själens kraft sammanstrålar.

Jag är mitt egna självförbättringsprojekt. Min egna Michelangelo-staty, Mitt egna work-in-progress.

Och när jag nu vrider om tumskruvarna ett varv till på väg mot VM så är det just det mottot som jag lystrar till. No easy way. Att kunna höja min förmåga ifrån bra till bäst, ifrån hängiven till fanatisk, ifrån 90 till 100.

I all relativitet är också jag en lat och bekväm person. I min värld vill jag också få en curlad bana ibland. Och det är OK! Ingen kan  vara Rocky alla dagar om året….Men jag vet också i maggropen när jag har valt den lätta vägen. Den lättare vägen har hundringar på start 1.30 och inte på 1.20 Den lättare vägen leder oftare hem om det regnar på cykelpasset. Den lättare vägen vågar inte döda redan på första intervallen. Den lättare vägen gör inte lika ont och kräver inte lika mycket kuk.

Jag har lyckats bra under åren med att hitta perioderna där jag vet att jag måste höja mig ordentligt. För det handlar om att vara sparsmakad. Den tuffaste träningen kan vara oerhört självförbrännande om den utförs vid fel tidpunkt, på fel sätt eller för länge. Den ”lätta” vägen i min bok kan ändå vara 26 veckotimmar med bra tryck så det är nyanser som jag skriver om här. Mer än något annat så är det den mentala styrkan ifrån en sådan här gisslan-befriad utveckling som är värd mest.

Att hitta de tydligaste drivkrafterna i den här processen är viktigast för mig. Och att det finns en uttalad rörelseglädje och tillfredsställelse med hela livsstilen.

Inför tävlingen i lördags fick jag ett sms från Clas Björling där det stod ungefär ”lycka till och tänk på hur tacksam du ska vara att du kan göra så fantastiska saker med din kropp”. Clas har det rätta perspektivet efter att ha gått från att varit en triathlet i världsklass till att vara helt däckad av Epstein-Barr virus under 18 månader och han är nu på väg tillbaka med nya kunskaper

Det är inget straff att köra triathlon. Det är inget kok stryk att simma klockan sex på morgonen eller springa 25 kilometer innan frukost.

Det är ingen uppoffring att köra en varm half-IM i Lissabon. Inte ens när fötterna blöder. Det gör ont men det går över. Precis som allt annat som är jobbigt. Och det jobbiga är en förutsättning för att resultatet ska bli bra. Och nu ska bra bli bättre.

Expect to work hard. Expect to improve. Expect to work harder.

 The wayfarer - Stephen Crane

Perceiving the pathway to truth,
Was struck with astonishment.
It was thickly grown with weeds.
"Ha," he said,
"I see that none has passed here
In a long time."
Later he saw that each weed
Was a singular knife.
"Well," he mumbled at last,
"Doubtless there are other roads."