Alla inlägg under april 2008

Av Jonas Colting - 10 april 2008 04:26

Jag har fått en del frågor om vad och hur jag äter under extremt hård träning.

Nedan är två bilder som talar för sig själva.

Vi har alltid en mycket stor och fräsch fruktsallad tillhanda full av allehanda bär och nyskuren frukt. Vi har dessutom alltid en kastrull med quinoa som fungerar till det mesta.

Så frukost kan vara quinoa, fruktsallad och mjölk. En annan frukost kan vara äggröra, quinoa med färsk pesto. Middag kan vara den ugnsbakade laxen med spenatsalladen. Med eller utan quinoa.

On the road äter vi gärna wraps med organiska fullkornswraps. Jag föredrar almondbutter-mandelsmör som är rostade malda mandlar, tillsammans med skuren banan. Eller så kör vi lite dijonsenap, spenat och rostbiff (kalkon om man äter fågel..)

Dessutom äter vi mycket nötter och mandlar överlag. Vad mer? Apelsinjuice, youghurt, sojaprodukter, torkad frukt som tranbär och persika. Olivolja på det mesta. Fetaost. Rött kött.

Vad jag i princip inte äter alls är bröd (förutom wraps), flingor och vetemjölsmat.

På cykeln blir det mest vatten och sedan Infinit, en individuellt komponerad sportdryck med en kolhydrat/protein-ratio på 4-1 samt mineraler.

Det finns inga egentliga hemligheter; bra och naturlig mat ifrån råvaror med ett fokus på kvalitet.

Sedan tror jag på "eating like a hobbitt", att äta lite men ofta. Under massiv träning så måste man vara snäll mot magen och matsmältningen och inte dunka ned några kilo i taget.

Uppenbarligen finns det många duktiga idrottsmän som äter ohyggligt dåligt. I Sverige har vi den stora bröd och fling-konspirationen tack vare Axas och Kungsörnens massiva infiltrering av svensk idrott där man får en en "Uppladdningen"-folder stoppad i näven innan man ens simmat sitt första Knattesim. Och där har vi ett par generationer med förvirrade idrottare som inte fattar skillnaden mellan att äta för energi och att äta för hälsa och som inte kan fatta varför de blir sjuka för femtioelfte gången den här vinter...

Här i USA är det inte alltid mycket bättre. Många duktiga triathleter lever på bars, sportdryck, jordnötssmör och skakes. Och gels. Stuck in gel-hell liksom... 

ANNONS
Av Jonas Colting - 10 april 2008 03:40

Mina Grand Canyon-skor. Brooks Racer III. De har varit några av de bästa skorna som jag har sprungit i. Jag har dödat dem nu. Och nu är de på väg till skohimlen....

ANNONS
Av Jonas Colting - 9 april 2008 18:06

Jag har varit beklagansvärt svag på att svara på frågor och kommentarer under den senaste tiden men nu gör jag ett försök att rensa upp i det träsket med några väl valda svar.

Jag har dessutom fått ganska många frågor, både via mail och kommentarer, om mathållning. Både min och andras. Så det kommer jag att skriva ett separat inlägg om vad det lider....

-Johan KsD undrar om jag någonsin tränat så hårt och så mycket som nu;

-Peter från Borås frågar om träning generellt och hur länge jag tränade innan jag såg resultat och hur man tränar för att få en kropp som jag;

-jag har alltid haft min kropp! Ibland är den lönnfet och mjuk och oftast är den i ganska bra skick. Men jag upplever att jag blir starkare och bättre år efter år. Så även genom perioder av relativ vila finns det mer "under huven" än vad man kan ana. Fysisk prestationsförmåga är en vidunderligt komplex process och som man säger på engelska "there´s more to it than meets the eye..". Det finns en i princip obegränsad förmåga att bygga kapillärisering, mitokondrier, rörelseekonomi, hjärtats slagvolym, ämnseomsättningseffektivitet, allmän slitstyrka och inte minst kunskap och erfarenhet.

Så ja, jag har under väldigt många perioder tränat "lika" hårt och bra som nu. Det finns många +30 timmarsveckor i baggaget, tusentals terrängtimmar löpta, många +20 milapass på cykeln och många hårda intervallpass i poolen. Men det som gör att jag fortfarande kan bygga prestanda är att det som jag gör nu läggs ovanpå all tidigare träning. Min aeroba grund blir allt starkare och djupare. Och jag vet att jag tidigare skrivit det många gånger men kärnpunkten i hela utvecklingsprocessen är KONTINUITET.

Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.

+20 års elitträning och +20000 timmars träning att bygga på. Det finns mycket att göra än.....

Så för att svara på Peters fråga så är resultat en pågående process. Jag såg resultat när jag var 14 år, 24 år och 34 år. Work in progress! Work in progress!

-Jonas undrar vad jag tycker om att springa i för skor på asfalt och i terräng;

-jag avskyr uppbyggda och klumpiga slalompjäxor till skor och är skeptisk till hela skoindustrins modell att pådyvla löpare skor som ska "skydda" men som i slutändan bara skadar och dessutom är ohyggligt löparovänliga..

Jag springer i neutrala och låga skor, modell lätta trainers eller racer. Jag har ingen skosponsor så jag väljer fritt men föredrar att springa i New Balance som har olika bredder på skorna då jag har breda framfötter.

Jag vill att mina skor ska vara extremt mjuka mellan framfot och häl precis som foten i sig är. I synnerhet i terrängen då jag verkligen anammar framfotslöpning och där känslan mot underlaget är väsentlig. Med tjocka och klumpiga skor är det lättare att både vricka fötterna och snubbla. Har någon någonsin vrickat foten barfota?

De som pratar om vikten av att ha bra dämpning vet inte vad de pratar om. Ta av er skorna och spring barfota på en gräsmatta och känn hur mycket mjukare man automatiskt springer. Vi har en inbyggd dämpning via höft, knä, vad och vrist som om den tillåts utvecklas är långt bättre än någon bullshitdämpning som man uppfunnit och sedan tror sig kunna ta 500 spänn extra betalt för. Människorkroppen är utvecklad för barfotalöpning och tusentals generationer av människor klarade sig finfint utan proneringsskydd och luftkuddar. Inte för att man behöver dra löpningen till Zola Budd-nivå men det är sannerligen skillnad mellan skor och skor!

-Fabian undrar om det är möjligt att hålla 39 i snitt med 260 watt;

-ja, med bra sittställning och aerodynamik! Det var på en vändbana så vare sig vind eller backar är en faktor.

-..och så är det sprintern som i vanlig ordning blir förnärmad när jag klankar ned på korp-Allsvenskan och som tycker att jag och Rune Larsson är övermänniskoprofeter från Västgötaslätten och till honom kan jag bara säga tack för jämförelsen med en i alla avseenden fantastisk idrottare och människa! Och jag hoppas dessutom att du får njuta av +30 omgångar av gå-fotboll ifrån Vångavallen och annat.

Av Jonas Colting - 9 april 2008 16:59


There Was


There was, before me,
Mile upon mile
Of snow, ice, burning sand.
And yet I could look beyond all this,
To a place of infinite beauty;
And I could see the loveliness of her
Who walked in the shade of the trees.
When I gazed,
All was lost
But this place of beauty and her.
When I gazed,
And in my gazing, desired,
Then came again
Mile upon mile,
Of snow, ice, burning sand.

Av Jonas Colting - 9 april 2008 04:35

Inte precis min typ av min löpning där minsta felsteg kan få en flygande nedför branterna....

Men vi gjorde det. Först ned via en led och det var som att köra flera tusen utfallssteg eftersom mycket av leden är i trappstegsavsatser med sten eller stock. Sedan över Colorado River, dricka vid Phantom Ranch (lemonad mmmmm) och sedan tillbaka över Colorado River och upp via en ny led. Att springa upp var som att köra flera tusen knäböj. Typ. Fast med ett ben.

Och sedan var det ju inte så mycket springande heller alltid för det var så brant och stenigt bitvis att jag hade 140-puls bara av att gå.

Dessutom hade jag med mig min trusted löparrygga som har hängt med ända sedan jag o Flinta sprang bort oss på fjället i FEM 1998 och jag hade med mig allehanda grejer som plåster, förstaförband, extra strumpor, vaselin och till och med ett par extra skor! Och en massa dricka. Gordo tyckte att jag såg ut som en sherpa och han sprang själv med en liten Perfektaflaska (0.20 l) samt i-Phone och i-Pod. Funkar inte för mig! Måste dricka mycket! Vi drack visserliggen två liter lemonad var nere i ravinen men jag fattar inte hur han klarar sig upp på så lite vätska. Jag drack ändå upp mitt vätskebälte samt två 0.8 litersflaskor på uppfärden och jag var duktigt törstig på toppen.

Den sista bilden varnar för det som vi just gjorde idag. Och jag förstår skylten! För på vägen upp låg det tjocka och flämtande amerikaner i drivor längs leden. Ju högre upp man kom desto fler muntra dårar mötte man, på väg ned i helt vanliga kläder och skor och utan vätska. Hoppas de fattar hur brant och jobbigt det är att ta sig tillbaka och att folk iallafall har vett att vända i tid.

Så 1500 klättrade höjdmeter idag, löpandes!

Tillsammans med 4000 m stabil simträning på morgonen så är det ytterliggare en gedigen träningsdag till ända.

Och dessutom så är vi fortfarande på hög höjd i Flaggstaff. Jag riktigt känner hur mina röda blodkroppar gör barn med varandra.

Måste sova nu, klockan är snart 20. Igår var jag så trött när jag lade mig att jag först på morgonen märkte att jag lagt mig mellan täcket och överkastet.

Ska försöka att göra det bättre nu. Puss och godnatt.

Av Jonas Colting - 8 april 2008 05:31

När jag får en ledig stund så ska jag svara på några av alla de kommentarer som jag har fått. Fortsätt kommentera!

Dessutom har jag en mängd intressanta ämnen att avhandla och flera ingångar till den träningsdiskussion som florerade för någon månad sedan.

Så det kommer. Min kreativitet ystas för fullt.

Men nu. Sömn!

Av Jonas Colting - 8 april 2008 05:08


I Was in the Darkness


I was in the darkness;
I could not see my words
Nor the wishes of my heart.
Then suddenly there was a great light --

"Let me into the darkness again."

Av Jonas Colting - 8 april 2008 04:28

...så står det på en skylt inne i simhallen i Flaggstaff.

Awesome; ett ord som är lite svårt att översätta till svenska. Liksom ett annat engelskt favoritord; supreme.

Men jag gissar att ni har tittat på tillräckligt mycket TV för att fatta uttrycket..

Och jag älskar de här amerikanska mantran som man strör omkring sig i syfte att pusha individer framåt; i synnerhet inom idrottsvärlden. Och vi använder de allihop på vårt träningsläger:

-Steppin´up to the plate!

-Bringing my A-game!

-Living the dream!

-Making it happen!

-Rising to the challenge!

Jag hade kunnat lägga till "just do it" men eftersom jag inte är sponsrad av Nike så avstår jag från svooschen:)

Men i Sverige tycker vi gärna i vårt janteträsk att sådana här uttryck är just jobbigt amerikanska medan vi istället mjäkar vidare med medioker mellanmjölksmentalitet och Hem&Skola-möglig lagomhet.

Inställning är allt! Och det är det som gör att det i regel är betydligt mer stimulerande att komma ned till en simträning med en grupp elitsimmare i USA kontra Sverige....

Själv är jag en liten bit till på vägen mot awesomeness efter den här träningsdagen. Som nu är en i raden på många grymma dagar.

12 km löpning i stegrande fart kl 06.30 Klockan 8.55 bordade vi cyklarna för vår dagstur till Flaggstaff. De första tre timmarna klättrade vi totalt 1500 höjdmeter och jag snittade 280 normaliserade watt innan lunch. Vi toppade ut på 2400 m ö h och där fanns det både blåa jöklar och lite snödrivor som jag roade mig med under vårt lunchbreak.

Sedan fortsatte vi med två timmar till för sammanlagt 16 mil och en jäkla massa hård körning innan vi rullade in i Flaggstaff.

Vi hyr ett litet hus i några dagar och snart stod middagen på  bordet innan jag åkte iväg till simhallen; en inne-50;a! Den chansen missar man ju inte.

Dock blev jag varse att 2200  mö h (som Flaggstaff ligger på) känns lite mer i flåset än annars och jag var överraskad över hur fräsch jag var trots mitt flämtande. 15x100 arm start 1.30´, alla under 1.10 samt 20x50 medley start 60´ samt insim och avsim.

En mycket bra dag. Och imorgon gör vi om det! Simning klockan 06.00 innan vi åker iväg till Grand Canyon för vår äventyrslöpning på 45 kilometer.

Bring it on!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se