Sveriges mest meriterade marathonlöpare, Kjell-Erik Ståhl, hade för vana att springa i princip varje dag och förde noggrann journal över sina pass. Vid något tillfälle upptäckte han att han hade sprungit 99 dagar (eller 199, skit samma) utan en vilodag så istället för att springa en dag till och få en snygg trendsättning så tog han en vilodag. Annars hade det varit mera mani än förnuft över träningen. Det är samma filosofi som gör att jag kan sätta en ära i att cykla 199 km, simma 4950 meter, springa 1.59 med mera när andra töntar springer några varv runt huset för att få upp tiden i två timmar jämnt.

Denna något haltande passus är en del av bakgrunden till att jag varit off-line ett tag. För om man bloggar tre gånger i veckan så är det lätt att sikta på fem gånger i veckan och sedan varje dag och sedan morgon och kväll. Eller så fort man tänkt en enda tanke till slutet. Och då blir det mera mani och krav än nöje och glädje.

Eeeeeeh….Ok då! Jag har faktiskt bara varit lat. Och jag har bara prioriterat träningen, vilan, kärleken, navelpillandet, Colting Campandet och benrakandet. Så både blogg och 250 obesvarade mail har gått i träda. Nu har jag raderat 220 av dem så det känns genast bättre!

Men tro inte att jag inte saknat er. För det har jag. Och det onda samvetet har gnagt på min själ. Mina formuleringar nedan är fortfarande i högsta grad relevanta.

Coltingblogg fordrar er villkorslösa kärlek även i framtiden!

Efter tretton timmars syndabekännelse samt med blodiga knäns krypande till korset i mitt privata Golgata så är jag uppfylld av den heliga blogganden och kan nu teckna i pergamenten mitt livs senaste historik. Thankyoulittleol´babyjesus!

Och så snart jag har sprungit två timmar så ska jag skriva om varför jag inte fick vara med på Göteborg Triathlon. Det är en spännande liten historia...