Om det är någon som försöker följa mig på Ironmanlive.com så kan ni tyvärr sluta leta; jag har precis kommit upp till rummet efter att upplevt mekaniska problem under det första varvet på cykeln.

Vädret var underbart med hällande regn av bibliska proportioner men det gjorde det också lätt att missa många av de groparna som finns i vägen.

Efter 65 km, när jag cyklade på en bekväm femte-sjätte plats någonting så dunkade jag i bakhjulet så hela discen satte sig snett. När jag klev av så såg jag att snabbkopplingen släppt och den ena muttern åkt av.

Så där stod jag ett tag innan jag började gå mot nästa vätskestation. Efter 15 minuter kom tech-support och jag fick en ny snabbkoppling och jag kunde börja cykla igen. Tyvärr så hade jag vid det laget tappat nästan allt mitt driv och jag hade extremt svårt att komma igång igen.

Väl tillbaka i sta´n och ett riktnummer efter täten så kände jag mig helt omotiverad att fortsätta.

Så för att fortsätta med de bibliska referenserna så känns det som the trials of Job just nu och jag är frustrerat besviken på triathonlivet. En stund.

På tisdag åker jag hem och börjar träningen till VM (nu med oförstörda ben, se där en ljuspunkt!) och jag hoppas innerligen att jag förbrukat mitt konto av otur, missar och självförvållad idioti.

Nu ska jag ut och titta på Björn som fortfarande är med i matchen och vi har som sagt äntligen väder som är som klippt och skuret för oss. Det samt det faktum att både min bror och min pappa med familj är här för att kolla in tävlingen strör lite extra salt i såren just nu.

Jag ska ringa Christer Björkman och fråga om imorgon är en annan dag…