Försök att lyssna på den här låten och INTE bli extatiskt energisk med spasmodiskt spretande kroppsdelar samt elektrifierat burrigt hår!

This is the shit!

Alternativt komplettera med några koppar stark java för ännu bättre effekt.

JFT-nu händer det!

I sportdykningens värld har man något som kallas för "the buddy system". Det betyder att man alltid är minst två personer och att det finns någon som förutom jag själv ansvarar för min säkerhet och kollar att jag är OK. I ett "buddy system" blir man aldrig lämnad ensam...

Med lite över fem veckor kvar till VM så tänker jag falla tillbaka på mitt egna "buddy system" av skamlöst utnyttjande av diverse träningskompisar. Buddies att piska på mig, buddies som ringer och väcker mig eller säger till att gå och lägga mig. Buddies som simmar en extra hundring eller springer den sista intervallen. Buddies som håller handen och buddies som ser till att jag lämnar sargen.

Salt of the earth.

I min ambition att sprida fantastiska musikupplevelser kommer här en favorit i repris; inte minst eftersom jag nu lärt mig att använda embed-kod!

Det är den svenska gruppen Hip Whips och denna skönt gungande mix av Hammondorgel och sensationellt stora ögonbryn.

Kolla i synnerhet in det spasmodiska crescendot ungefär två och en halv minut in i låten!

Detta är iallafall svensk soul när den är som bäst.

Morgonljuset silar in genom Schipols fönster och jag förnimmer början på en ny dag, en ny period! Borta är eftertankens kranka blekhet ifrån Amerikas brustna illusioner. En resa som dessutom avslutades med att jag blev stoppad av en State Trooper på motorvägen....86 mph på tillåtna 65 mph. Yes sir. No sir. I understand sir. Thank You sir. Don´t shoot me sir.

Björn tyckte att vi skulle go for it istället för att stanna. Se om vi kunde ha hamnat på Cops. Stungun, batong och allt det där.

Men det är glömt och förlåtet nu. Det är fantastiskt vad en resa på koffein, tre tidningar och en och en halv bok kan göra för humöret.

Dessutom har jag skissat på en diabolisk träningsplan mot VM. Den får mig att skrocka som en galen Dr Strangelove. Fast återigen, det kan bara vara kaffet. Nu, med äkta europeisk touch.

Flygplatsen i Montreal får fem Dunkin´Donuts i betyg av ett enda skäl; de har oräkneligt antal eluttag vid respektivt gate...en trevlig eftergift gentemot alla oss som söker tröst på Internet. Även vid gaten.

Och tröst har jag sökt! Trösten i självömkan och förebråelse och det var väl tur att vi inte reste igår. Igår hade vi nämligen inte mer energi än att ligga på rummet och titta på King of Queens och utbyta enstaviga kommentarer om livet och vår respektive övervikt. Vi gjorde en paus i självömkan för att äta vitlöksoljade räkor och sedan på kvällen för lite hummer och sallad. Dessutom gjorde vi en närmast ofattbart karaktärsstark lyftning av dagen när vi också simmade 800 meter i sjön på kvällen. Men jag skyller det på kaffet. Annars var vi sega.

Och nu är vi på väg hem. Och aldrig är hemresor lika jobbiga som när man känner sig ungefär lika lyckad som the missing link i Darwins utvecklingslära.

Om det är någon som försöker följa mig på Ironmanlive.com så kan ni tyvärr sluta leta; jag har precis kommit upp till rummet efter att upplevt mekaniska problem under det första varvet på cykeln.

Vädret var underbart med hällande regn av bibliska proportioner men det gjorde det också lätt att missa många av de groparna som finns i vägen.

Efter 65 km, när jag cyklade på en bekväm femte-sjätte plats någonting så dunkade jag i bakhjulet så hela discen satte sig snett. När jag klev av så såg jag att snabbkopplingen släppt och den ena muttern åkt av.

Så där stod jag ett tag innan jag började gå mot nästa vätskestation. Efter 15 minuter kom tech-support och jag fick en ny snabbkoppling och jag kunde börja cykla igen. Tyvärr så hade jag vid det laget tappat nästan allt mitt driv och jag hade extremt svårt att komma igång igen.

Väl tillbaka i sta´n och ett riktnummer efter täten så kände jag mig helt omotiverad att fortsätta.

Så för att fortsätta med de bibliska referenserna så känns det som the trials of Job just nu och jag är frustrerat besviken på triathonlivet. En stund.

På tisdag åker jag hem och börjar träningen till VM (nu med oförstörda ben, se där en ljuspunkt!) och jag hoppas innerligen att jag förbrukat mitt konto av otur, missar och självförvållad idioti.

Nu ska jag ut och titta på Björn som fortfarande är med i matchen och vi har som sagt äntligen väder som är som klippt och skuret för oss. Det samt det faktum att både min bror och min pappa med familj är här för att kolla in tävlingen strör lite extra salt i såren just nu.

Jag ska ringa Christer Björkman och fråga om imorgon är en annan dag…

Det här är veckans mest oväntade nyhet, courtsesy of Björn som har läst hela Internet under den senaste veckan;

Martin Flinta har sålt en cykel till Mikael Persbrandt! Och inte bara en cykel utan en triathloncykel. Ska Gunwald Larsson köra triathlon? En Ironman? Kalmar? Gud nåde den som isåfall råkar armbåga honom på simningen...

Men hur har detta hänt? Nog för att Martin kan mycket om cyklar och säkert har bra koll på sina Avélos som han säljer men hur har det gått till när Persbrandt scoutat marknaden och bestämt sig för att sätta sig i bilen och åka ned till Mölndal för att köpa hoj?

Och varför har inte omvärlden fått veta med lite tydligare basunering och ackuratess? Aftonbladet någon? Hänt Extra någon? Inte minst med tanke på att karln´s vidlyftigare aktiviteter gärna drar helsidor och krigsrubriker i pressen. Detta borde ju vara sensationellt stoff!

Hursomhelst, kolla in bild och text på http://www.avelo-bikes.com/ som är Martins hemsida för sina cyklar.

Och om det är någon som vill ha mer spännande historier om Martin så kan jag alltid dra den om om hur Martin spontanköpte en sex meter lång kajak dagen innan hemresa ifrån Sydafrika år 2000 och försökte checka in den som handbaggage...

Dimhöljda skyar

Regnslickade skogssidor

22 grader i luften

Lugnet före stormen

Cinnamontoast på buffén

Mina vader vibrerar

...och Sam & Dave på i-Tunes

Snart händer det

BigBoy-racing!