Senaste inläggen

Av Jonas Colting - 4 april 2008 04:19

Träningsfrenesin på mitt_i_natten_tid blir allt värre. Idag var det sagt att vi skulle rulla ut 06.30 som redan det är en sinnesjukt tidig start på ett cykelpass.

Då räcker tydligen inte det! 06.17 står Gordo och frustar i köket med alla grejer medan jag fortfarande springer runt med en kaffekopp i ena handen, Ergomon i andra och tandborsten i munnen. Som tur var så behövde karl´n både bajsa en gång till och pilla med sin Powertap (inte snoppen utan en wattmätare..)

Så 06.32 rullade vi….Dålig discipin tyckte Gordo…Jag var då i alla fall klar i tid!

Men vi kör våra små mantran för att peppa varandra. Typ ”livin´ the dream”. Den kan man använda när man rullar ut i öknens soluppgång. Eller varför inte ”power of two”? Att det med andra ord är betydligt lättare att komma ut i tid och bara köra passet när man en träningskompis som väntar. Just do it liksom. Jodå, den med.

Under löppassen med varierad pruttmusik kan man alltid slå till med en ”shake and bake baby!”

Hursomhelst, fem timmar avklarade innan klockan 13 idag. I tre grenar. Det är bra jobbat.

Idag ville Gordo köra ett cykeltest som hans cykelcoach Robbie Ventura gett honom. Han skulle köra två timmar på någon form av aerob tröskel enligt puls och få lite wattvärden. Jag var helt nöjd med att sitta 15-20 meter bakom honom och bara köra i hans tempo. Vi dundrade ut på Ajo Highway och den är…..rak…

Jag körde de två timmarna på 260 watt i snitt med otroligt komfortabla 123 i snittpuls; 39 km/tim snitt och 77-snitt på kadens.

Sedan avslutade vi uppför Gates Pass som är en fyra kilometers klättring innan vi rullade ned på andra sidan. Varpå 40 minuter löpning av cykeln följde.

Snabb frunch och mera insmorda kroppsdelar samt resterande kaffe innan vi åkte till poolen. Där satte jag mig händelsevis ned i max två minuter och det går inte för sig för då tappar man momentum. ”We need to re-enforce our firm hold on this day” säger Gordo och hoppar i varpå jag motvilligt follow suit. Power of two!

500 yards skips följt av 16x125 frisim start 1.35; 50 distance per stroke, 25 hårt, 50 steady. Varpå 100 löst. Vi avslutar med 16x50 medleyväxlingar start 50´ (fjäril/rygg, rygg/bröst, bröst/fritt, fritt/fjäril) samt avsim. Gordo som inte simmade två pass igår (som jag av någon underlig anledning mäktade med), dunkade ytterliggare 1000 yards för sina 4400. Det är nämligen viktigt; 3300, 4400 eller 5500 yards är motsvarande 3, 4 eller 5000 meter. Och det är viktigt att räkna i meter. Vi får inte bli för slappa mot kolonialisterna här och börja räkna i deras pussyfierade distansenheter..

Nu har det varit lunch på Marriott följt av en timmes intensiv massage; den tredje på fyra dagar.

Imorgon rullar vi vidare på vår roadtrip. Next stop Phoenix!

ANNONS
Av Jonas Colting - 3 april 2008 00:01


 Det här är en av mina favoritdikter av Crane.

För mig handlar den här dikten om strävan, drömmar och längtan och en ouppnåelig jakt. En jakt på vad? Till vilken nytta?


A man saw a ball of gold

 A man saw a ball of gold in the sky;
He climbed for it,
And eventually he achieved it --
It was clay.


Now this is the strange part:
When the man went to the earth
And looked again,
Lo, there was the ball of gold.
Now this is the strange part:
It was a ball of gold.
Aye, by the heavens, it was a ball of gold.

ANNONS
Av Jonas Colting - 2 april 2008 23:33

Jag har alltid haft en förkärlek för rockiga amerikanska singer/songwriters som kan konsten att skriva bra texter; exempelvis Bruce Springsteen, Marc Cohn, John Mellancamp, Bob Dylan och Neil Young. Även om han faktiskt är från Kanada...

Ett gemensamt tema i många låtar är de bitterljuva betraktelserna över the American dream gone bad.

The American dream bortom den glassiga ytan, bortom äppelpajsexteriören och Little League-föräldrarna.

The American dream gone bad i småstadens tristess och förfall; längs långa och mörka landsvägar, på själsligt urvattnade billighetsmotell och på det nattupplysta kaffehaket.

The American dream gone bad i Reaganismens fotspår, i Hollywoodskyltens skugga och i Mc Donald´s-kulturens svallvågor.

The American dream gone bad för föräldrarna vars båda barn dött i kriget, för han som inte hade någon sjukförsäkring eller för den illegala immigranten som jobbar 12 timmarsdagar under minimum wage.

The American dream där kärleken slocknat, där lyset inte längre är tänt, där John Waynes röst ekar tomt och där Kilroy aldrig varit.

The American dream gone bad med det brustna hjärtat, det tysta sveket, den brutna viljan och den tappade trösten.

The American dream gone bad ur botten av ölglaset, pistolens mynning, den nakna glödlampans sken, det mörka samvetets fond och bitterhetens kranka blekhet.

Amerika är salt och sött, surt och beskt, svart och vitt, ljust och mörkt.

Jag älskar musik och texter som kan fånga de nyanserna.

En artist som är underskattad är John Mellancamp, eller John Cougar Mellancamp som han kallade sig förut. Hans låt "Jack and Diane" är ett utsökt hantverk. Mellancamps i högsta grad begänsade röst gör inte hans låtar riktigt rättvisa....

På tal om något helt annat; jag har haft en rikigt elak blåsa i några dagar. Eller ja, det är inte så mycket en blåsa längre utan ett avslitet stycke hud.

Det är tur att mitt läkekött är ohyggligt kvickt och jag sprang faktiskt 1.30 idag med några Compeed på. Running gone bad.....

Av Jonas Colting - 2 april 2008 01:07


Min favoritpoet är Stephen Crane, en amerikan som levde mellan 1871-1900.

Hans dikter saknar motsvarighet och är fyllda av symbolik och nyanser.


Hans mest kända dikt, om än inte min personliga favorit är "In the desert".


In the desert
I saw a creature, naked, bestial,
who, squatting upon the ground,
Held his heart in his hands,
And ate of it.
I said, "Is it good, friend?"
"It is bitter, bitter," he answered;
"But I like it
Because it is bitter,
And because it is my heart."

Av Jonas Colting - 2 april 2008 00:40

Idag har jag inte speciellt att berätta. Jag hade tänkt att dra till med ett roligt aprilskämt men eftersom det inte är första april längre i Sverige så hade nog många missat poängen. Och då hade jag bara fått intresseföreningen för misslynta miljöaktivister, stödgruppen för plågsamma djurförsök eller tröstforum för frigida lesbianer efter mig. Det ska vara fan att försöka vara humorironisk om det inte är första april... När jag har lite tid så ska jag highlighta några av de roligaste kommentarerna som jag får av personer  som tar _allting_som_jag_skriver_på_bokstavstroget_allvar.

Vad är det för fel på folk? I USA finns de också. De bokstavstrogna. Fundamentalisterna. De som tror att jorden är 6000 år gammal och att det värsta Gud vet är när folk friknullar utan att vara gifta. Missing the big picture, liksom....

Så utan att dra några aprilskämt så har inget annat hänt än att jag tränat 4.5 timme redan innan lunch och jag sitter nu på JW Marriott innan mitt styrkepass och min massage.

Och jag känner mig sådär.....Supreme! Skön. Fin. Nöjd. Lifeisgoodfylld.

Det här går ju bra.

Min dubbla Espresso Macchiato rullar runt i kromosombanan och solen har genomlyst mig inifrån och ut.

Så jag tänkte bara sitta här en stund till och lyssna på R Kellys "The Worlds Greatest" innan jag går ivåg och njuter lite mer av livet.

Ikväll ska jag testa min nya mandelolja och spegla mina vader.

Av Jonas Colting - 31 mars 2008 16:41

Det är fint att njuta en kopp java på terassen och titta ut över den soldränkta omgivningen!

Klockan är ungefär 07.30 och det är rena sovmorgonen med amerikansk triathlonarbetsmoral i åtanke....Löpning om en stund!


Planen är följande för Gordo och mig;

-träna i Tucson fram till torsdag; 4-6 timmar per dag

-fredag blir monsterdag med löpning här, simning i Oro Valley och sedan cyklar jag vi till Phoenix, 100+ miles

-lördag är kortare dag med simning och "...some weights and a short run and maybe a short ride too"

-söndag har vi en simtävling på 4 kilometer följt av +90 miles, antagligen löpning innan simningen

-ny lång cykeldag på måndagen, kör mot Flaggstaff.

-tisdag är monsterlöpning i Grand Canyon! Topp till botten till toppen, ca 30 miles.

-onsdagen är återhämtning, simning och lätt cykel

-torsdagen är lång cykel, 7 timmar. Anländer till Farmington

-vi stannar i Farmington ett par dagar och simmar långbana och tränar på plats

-därefter cyklar vi mot Los Alamos, New Mexico och dunkar in de sista dagarna på hög höjd; 4-7 timmar per dag. Tydligen har de USA´s högst belägna ute-50;a här och den ligger på runt 7500 feet (ca 2800 m).


Vi kommer givetvis att ha en supportbil med oss hela tiden; courtesy of Gordo!

Jag kommer att skriva mer om Gordo senare men man kan alltid kolla in www.gordoworld.com. så länge.

Av Jonas Colting - 31 mars 2008 01:20

Man kan träna hårt och man kan träna länge. Varje dag. And it´s all good. Och i regel orkar man (eller iaf jag..) hålla en riktigt bra linje med allt under en kort tid även i splendid isolation, mol allena..

Och då pratar jag inte bara om att få sitt arsle ut ur dörren varje dag för att träna som en mofo utan snarare de bakomliggande faktorerna som faktiskt upprätthåller de fundament som bygger en långsiktig utveckling och potentialmaximering.

Vad jag pratar om är att ha ett supportteam omkring sig som sörjer för markservice och stöd och att ha en grupp med dynamiska människor som kan sätta och höja en ribba på träningen.

Antingen förstår man vikten av det här eller så förstår man det inte.

I grund och botten handlar det om hur passionerad man är med sitt idrottande. Om man inte förstår det eller bryr sig så kan man ju alltid fortsätta att värma micromat, äta snabbmakaroner till middag, spela allsvensk fotboll, hellre titta på TV än att stretcha och betrakta isbad som en Guantanamoisk tortyrmetod.

Men om man ser ”the big picture” och förstår detaljernas betydelse så inser man vikten av självklara saker som att balansera träning med återhämtning.

Och att återhämtningen bör vara lika kvalitativt inriktad som själva träningen. Att äta riktigt bra och tillräckligt ofta. Att kunna vila och sova utan att behöva spendera tid på vardagliga trivialiteter (som att handla, panta PET-flaskor, åka till tippen och ta ur diskmaskinen).

Att få massage och andra behandlingar för att hålla kroppen hel och fräsch. Att kunna ha medicinsk expertis nära till hands för rådfrågning och nödvändiga tester..

I praktiken innebär det att kunna få frukost serverad på morgonen, hoppa i sina nytvättade kläder och sätta sig på sin nyservade cykel för att sedan köra en hel dag.

Och när man är klar så kommer man till ett dukat buffetbord med färsk frukt!

Precis så har vi haft det under den här senaste lägerveckan. Vi har dessutom haft flera supportbilar ute längs cykelträningen för vätske- och matstopp med mera. Samt en massör som kommit in några gånger.

I min hemmamiljö i Borås så har jag ett riktigt bra supportteam omkring mig och det är därför som jag är benägen att bedriva merparten av min årliga träning hemma eller om jag vet att alternativet kan vara fullgott. Som det här lägret. Eller när jag åker till Monty´s hus i Kalifornien… http://colting.bloggagratis.se/2007/10/29/336091-hemma-hos-besok-part-1/.

Jag har ju redan i flera inlägg framhållit mina träningskompisar på hemmaplan men när jag tränar riktigt hårt så har jag dessutom många andra vänliga själar som underlättar mitt liv på alla sätt:

-Annika, som lagar otroligt mycket nyttig mat, masserar mig på semi-daglig basis, stretchar mig och åker med på tävlingar..

-brorsan som också lagar mat om jag ber honom och som alltid kan komma med något bra tips på funktionell mat eller stretching etc..

-diverse kompisar som också lagar mat, ställer upp som träningskompisar eller åker med på tävlingar.

-massör Olle, osteopat Pär, thaimassör Arun och sjukgymnast Markus,  som finns tillhands för att hålla min kropp i skick; dels i förebyggande syfte men framförallt när jag är riktigt fucked up av någon anledning.

-Bosse och Jörgen på JB´s Cykel som kan fixa det mesta kring mina cyklar.

-medicinsk expertis i form av antingen dr Rosqvist som är kardiolog är dr Björnum som är ortoped/kirurg.

Självklart är också sponsorer en del av ett supportteam men mer på ett abstrakt sätt och utan daglig interaktion men de står ju för en del av den finansiella säkerheten bakom hela verksamheten.

Framförallt så består den största delen av supporten av de närmast sörjandes ständiga och outtröttliga tålamod med idrottens ständiga prioritet.

Familj och vänner vet att måltider, helger, resor och sociala aktiviteter alltid vägs emot eventuell träning som ska göras eller har gjorts, tävlingar eller träningsläger.

Det här inlägget är ett omständligt sätt att dels berätta hur otroligt viktigt det är att ha hjälp med det man gör och att också uppmärksamma mitt egna supportteam och uttrycka min tacksamhet över att ni blåser er medvind i min rygg!

Jag spritsar min verbala hyllningsgrädde över er allihopa! Kraaaaam på er.

Det finns en poäng med uttrycket .."There´s no i in team"

Å andra sidan....."...but there´s an i in penis"...som Gordo säger..




Av Jonas Colting - 27 mars 2008 22:05

Vi bor på ett hotell nere i centrala Tucson men vi har också hyrt ett stort flott hus uppe i Starr Pass. Här bor "the crew" och det är hit som vi åker och käkar vidunderliga middagar på kvällen, hänger mellan diverse pass och får massage. Våra kläder blir tvättade och någon stackare skalar typ 90 avokados som blir guacamole till 20 pers.

Precis mitt emot vårt hus ligger JW Marriott, se bilden. Det är ett sjysst hotell med riktigt trevliga spa-behandlingar. Dit ska jag gå om några dagar och köra en full on body treatment med alla husets specialiteter.

Man måste lyxa om man ska orka!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se