Senaste inläggen

Av Jonas Colting - 14 mars 2008 22:11

bra mat det är brors! You are what you eat, and I'm a man! A hungry man!

Av Jonas Colting - 10 mars 2008 01:57

Ikväll så fick jag nyheter som gjorde mig väldigt ledsen.

Så istället för att fortsätta debattera om träning och diskutera hårklyverier om tröskelpuls och laktat så vill jag erbjuda en stunds eftertanke och perspektiv.

Perspektiv är ändå något som jag funderat mycket över den senaste tiden och jag har reflekterat över min egen och andras jakt och strävan. Framåt. Uppåt. Bättre.

Inte stanna upp. Stanna av. Stagnera. Bli stillastående.

Fortare. Mer. Oftare.

Och på gott och ont så har vi bråttom bråttom bråttom. Bråttom igenom livet. Igenom dagarna.

För att vi tänker att livet händer imorgon. Det är då vi ska vara lyckliga. Och njuta. Men idag är det mycket att tänka på och mycket att stå i. Grejer att fixa. Pengar att tjäna.

Och vi blir alla så fast i de snabba kickarnas grepp, i en tillvaro som vi tar för given, att vi glömmer att vara tacksamma och lyckliga över allt som finns i våra liv som är bra och allt som vi är kapabla till att göra. Och allt det goda som finns.

Först tänkte jag perspektiv ur Anders Olssons synvinkel och med den slogan som präglar de "reklamskyltar" som sitter uppe för handikappidrottens syfte. Det står något i stil med "Mental träning? Pröva att aldrig mer kunna gå...", och det är krasst tankeväckande. Det är en spik-i-foten filosofi med perspektiv långt allvarligare än vad Tage Danielsson någonting hade kunnat föreställa sig...

Men nu tänker jag snarare på livet och på våra dagar och att det kan tyckas vara vardagsmat att kunna vakna på morgonen och använda sin friska kropp till att springa 25 kilometer i skogen innan frukost.

Och att det är lätt att ta saker för givet och istället vara missnöjd med snittpulsen eller att farten var för låg iförhållande till insatsen eller att de nya kläderna inte satt perfekt..

Men vi glömmer att livet redan är perfekt. Och att vi finns mitt i det. Som en gäst. En liten stund.


Det finns en dikt som jag tycker mycket om; den heter "To an athlete dying young" och skrevs av A E Housman. De två första verserna lyder;


The time you won your town the race

We chaired you through the market-place;

Man and boy stood cheering by,

And home we brought you shoulder-high.


To-day, the road all runners come,         

Shoulder-high we bring you home,

And set you at your threshold down,

Townsman of a stiller town.

Av Jonas Colting - 9 mars 2008 00:52

Jag simmade faktiskt ett riktigt bra lopp över 400 fritt idag på masters-SM.

Jag och Tomas gick head-to-head i näst sista heatet och han matchade mig till 4.26 efter en öppning på 2.10

Han fick en liten lucka mellan 250 och 350 meter men jag närmade mig på slutet men kom inte ikapp och han klockades för 4.25 nånting...

Baserat på hur vi simmade igår på 800 meter (där han slog mig med 13 sek..) så känns det som om jag överpresterade en aning samtidigt som Tomas var sliten. Dock ännu ett guld och svenskt och nordiskt rekord i 40-44 klassen för honom. Jag kom tvåa i min klass på 400 och jag vann gårdagens 800...

Och jag har också ytterliggare en fjäder att fästa i hatten! Jag har precis kört hem från Linköping all fired up on coffeine and sugar med avsikt att cykla ett habilt distanspass i morgon istället för att stanna och simma 100 fritt. Och jag grunnade på tider som flytt och piskade fram mina gamla träningsannaler ur förrådet nu miss i nassen.

Och precis som jag misstänkte sådet var det här det snabbaste 400 metersloppet som jag gjort sedan 1997! Och både 400 och 800 simmade jag fortare under årets masters-SM än vad jag gjorde under mitt första masters-SM 1998. 9.20 mot 9.26 på 800 fritt och 4.26 mot 4.29 på 400 fritt.
Alltså är jag i grund och botten en bättre simmare vid snart 35 års ålder än vad jag var vid 25! Ändå hade jag betydligt mer av naturlig fart då. 25.82 på 50 fritt för tio år sedan var knappt under 27 sekunder i morse även om jag klockades för 26.24 på en flygande sträcka i lagkappen....

Anledningen till att jag simmar bättre 10 år senare är givetvis att jag tränar smartare och bättre idag än vad jag gjorde förr....

Om jag nu bara håller mig borta från Stadsparksbadet i fortsättningen så kommer det nog att kunna gå riktigt bra!


Nedan har vi Fredrik Lindström-projektet ifrån tiden då det begav sig.....


Av Jonas Colting - 8 mars 2008 15:16

"När du skriver dessa långa inlägg så gör du det i word eller liknande va?

Internet kan ju ibland överaska och radera allt man skrivit vid uppladnings tillfället.


Skriv i word copy/cut and paste.


Hade inget med detta inlägg att göra, jag tänkte bara på din mentala hälsa och stresshormon." -Henrik H


Ja precis!

 

Jag skrev ett verserat och positivt inlägg i går som tyvärr försvann när on-line blev off-line och mitt humör gick flat-line.

Igår så spekulerade jag i alla fall i hur mycket jag skulle få stryk av mitt Fredrik Lindström-projekt; a k a Tomas Eriksson, under gårdagskvällens 800 fritt på masters-SM.

Den idrottsligt pånyttfödda Tomas har gjort fantastiska framsteg på alla plan under det senaste året. En viktnedgång från 100 till 81 kilo, avslutat snusmissbruk och ingen alkohol överhuvudtaget sedan i somras. Och han har verkligen spöat skiten ur mig de senaste veckorna där han bara har simmat bättre och jag sämre. Vilket jag ska förklara orsaken till om en stund.

Hursomhelst så gjorde Tomas 9.07 och slog både svenskt och nordiskt rekord med fem sekunder och själv simmade jag OK med 9.20 vilket var mitt mål; 1.10-snitt

400 fritt i em kanske kan gå lite snabbare än fjolårets 4.30…

Den lilla knorren på tävlingarna i Linköping är att det var här som Tomas satte sitt personbästa på 1500 fritt som fortfarande är distriktsrekord; 15.33.74 Och det var back in the 1987…

Så nu siktar vi i all anspråkslöshet på att kanske kanske få ned Tomas på 8.46 på 800 fritt eller 16.52 på 1500 fritt vilket är SM-kval. SM har ju numera rätt tunt med simmare födda på skuggsidan av 1985 och antalet 70-talister är lätträknade. Att då vara född 1968 skulle vara fullständigt unikt!

Själv så har alltså min relativt sett omfattande simning sedan december egentligen bara gjort mig tröttare och segare och det har allt att göra med den extremt ohälsosamma simmiljön i Stadsparksbadet i Borås. Paradoxalt nog publicerade DN en helsidesartikel om just den här problematiken för bara en vecka sedan. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=672&a=747499

Och Stadsparksbadet i Borås är under all kritik! En lekplats som är helt underdimensionerad och olämplig för simträning med hög ljudvolym, sjuk värme och luftfuktighet och med mer äckliga jävla kemikalier än vad man kan gissa. Jag har varit helt sänkt under de senaste månaderna tack vare för mycket simmande där och antagligen har +20 års simtränande i detta, och liknande bad, satt sina spår.

Hädanefter ska jag bara simma i riktiga simanläggningar eller där man renar vatten med salt eller en blandning av väteperoxid och klordioxid som inte alls fäller klorgas.

Faktum är att jag i stånd att författa en mycket frän och argumenterande insändare och debattartikel ti  Borås Tidning, där jag ämnar hävda att syftet med en ny anläggning för simträning inte nu bara grundas på alla de skäl som tidigare angetts (folkhälsa, främja simsport, rehab etc) utan också i utgångspunkt att dagens miljö för simträning i Parkbadet är gravt hälsovådlig! Och jag kan gott tänka mig att aldrig mer sätta min fot i det kuk-badet efter den här vintern!


Av Jonas Colting - 6 mars 2008 02:04

Och ni som undrar...Ja, jag är kvällsmänniska. Och jag sover mer än gärna på morgonen. Jag svarar inte i telefon förrän i regel efter klockan 10.

Såvida inte det är en dag där någon betalar mig typ 10000 kr för att föreläsa någon timme. Som imorgon. Det är den enda innebörden av "morgonstund har guld i mun" som jag kan motiveras av..

Av Jonas Colting - 6 mars 2008 01:36

-Anders skriver att ”Anders Gärderud sa någon gång att om man vill in i världseliten på 3000m så måste man träna två ggr per dag, sju dagar i veckan, 52 veckor om året i fem år, sen kan man börja köra hårt :-)”..och det är precis vad jag också hört honom säga. K-o-n-t-i-n-u-i-t-e-t var ordet!

-Fredrik Ericsson skriver sedan ett mycket bra inlägg med många värdefulla poänger men jag håller inte med om allt. Jag känner dock Fredrik sedan gammalt och vet att han har intellektuell skärpa till starka ben.

Han skriver om att timmar och volym i sig inte är en bra måttstock på hur värdefull eller givande träningen varit och jag kan inte hålla med honom mer om det; i synnerhet i cykelsammanhang där cyklister (och triathleter) kan cykla sex timmar distans i grupp där man antagligen ligger fyra timmar i alldeles för låg puls när man kör i kön, en timme i alldeles för hög puls vid tätkörning och sedan en timme när man fikade, kissade eller lagade någons punka…

Men Fredrik skriver också att ..”HÅRD TRÄNING innebär dock att man tar i också. Jag vet också att det är myspysigt att köra en massa timmar via en massa halvlånga distansfart varje vecka, men ska man nå sin fulla potential så gäller det köra på mycket HÖGRE INTENSITET” vilket jag tycker antingen är en sanning med oerhört stor modifikation eller fel helt enkelt.

Jag kör en del, i mitt tycke, ruskigt hårda tempo/intervalldagar med tre pass under en dag på hög aerob nivå i eller över tävlingsfart. Men det gäller att träna för det man ska tävla i för det första och ska man köra långdistans som jag så är bland annat ämnesomsättning, rörelseekonomi och muskulär styrka de största begränsande faktorerna och utan en oerhört stor distansträning så maximerar man inte de faktorerna.

En annan sak är att den hårda och intensiva träningen som Fredrik förordar stressar kroppens hormonella system avsevärt mycket mer samt jobbar betydligt mer med kolhydratförbränning än fettförbränning vilket långt ifrån är optimalt för uthålligheten.Jag kommer att skriva ett helt separat inlägg, senare (puh!) om stress, hormonell respons, ämnesomsättning samt nyckelfaktorer för maximerad uthållighet.

Sedan skriver Fredrik om” Att påstå att idrottsforskningen inte har någon verklighetsanknytning är superlöjlig och visar återigen att du troligen inte läst något av den” och är liksom Jocke Berggren inte riktigt införstådd i vad jag menar.

Sverige har ju bevisligen en stark tradition av i högsta grad kompetenta idrottsfysiologer och det finns mycket generell kunskap som är applicerbar på all konditionsidrott. Däremot så tvivlar jag starkt på att det finns någon fysiolog i Sverige som är så insatt i triathlonsportens specifika krav att han skulle kunna föra en konstruktiv dialog i nivå med exempelvis mina och Björn A´s samlade teoretiska kunskaper och empiri. Utomlands, absolut, Sverige, nej.

Hur många fysiologer förstår exempelvis de specifika skillnaderna (i träning samt fysiologi) mellan linjelopscykling och tempolopp utan tänker bara ”cykel som cykel”? Och sedan skillnaden mellan ett vanligt tempolopp i cykel och ett på 18 mil i en triathlon? Samt simning och löpning…?

För hur duktiga vi än är i Sverige så är vi också benägna att hålla fast vid svenska idéer som resten av världen redan övergivit. Exempelvis kolhydratladdning. Vilka förespråkar eller praktiserar det idag fortfarande? Jo, bara svenskar. I princip. Eller folk som i allmänhet har huvudet under armen…

Fredrik, liksom Jocke B berör båda det här med talang och javisst, ska du bli en Lance Armstrong eller Haile eller Ian Thorpe så är det ju uppenbart att det krävs medfödd begåvning men för att utveckla en normalbegåvning (som jag) till triathlet i världsklass är i princip helt träningsbetingat.

Hade jag inte tränat så passionerat, smart och kontinuerligt under så många år så hade jag ju givetvis varit betydligt mer medioker.

Jag ska skriva närmare om en god vän till mig; Gordo Byrn, som är ett utmärkt exempel på en ”vanlig” person som med ett ohyggligt skarpt fokus och driv tränade sig från att vara en hygglig age-grouper till att vara kapabel av en 8.25 IM-tid med maran på 2.46 Och Gordo har långt långt mycket sämre naturlig fart i alla tre disciplinerna än exempelvis jag.

Så jag håller med att om vi diskuterar idrottsvärldens största ikoner eller idrotter med uttalat kroppsspecifika krav (ytterst få elitsimmare är ju t ex 165 cm långa..) så har i alla fall en idrott som triathlon en kravprofil som är i högsta grad träningsbar. Om man bara lägger ned tiden och är smart nog att fatta vad man ska göra…-Jocke B skriver att ” Annars kan du ju ta en titt på Australien ocH Canada där det bedrivs mkt kompetent idrottsforskning, också inom triathlon”…men inte i Sverige. Vilket ju också var min poäng. Så varifrån kommer underlaget till träningsutbildningar kan man fråga?

Vidare diskussionen om dokumentation ”Jag har inte sagt att STF helgläger är de bästa. Jag kommenterade det faktumet att du klagade över att ingen ville lära av dig och sen skiter i det när chansen kommer, bara för att det inte är under de former du vill ha det.”

Jag tycker inte att helgläger mm har något som helst med dokumentation att göra utan något som ska finnas som underlag till utbildningar, teori och som referens för träning i olika sammanhang. Och på vilket sätt skulle det åstadkommas av att jag lider mig igenom tre dagar i en campingstuga med skolköksmat på snabbpasta?

Dokumentation är ju, som jag berörde i förra inlägget, dessutom inte för min skull eller för Björns eller för Clas. Det ligger ju inte i vårt intresse. Så jag klagar inte för egen del; jag har ju bevisligen redan ett forum för mina åsikter och bedriver egna camps etc där jag får "utbilda". Jag tycker bara att tränarutbildningar och kunskapsunderlag blir fattiga om man bara har allmänt hållna teorier kring träning utan "real world case file"

Till sist missförstår Jocke mitt förra inlägg och skriver att  ”Du säger att du tränat som en idiot i 20 år och sen vill du bara vinna SM och komma 2:a på EM, konstigt? Varför vill du inte vinna Hawaii och bli en rik och känd triathlet?” när jag egentligen skrev att jag nöjer mig med att köra kort distans (vilket inte mitt fokus) i Sverige och det är jag ändå kapabe att vinna SM i och sedan ligger ju mitt stora fokus på tävlingar i långdistans som EM och VM. Och jag har vunnit på Hawaii. Två gånger. Bara inte den tävlingen du menar. Och på det har jag blivit ganska rik och ganska känd. Allt är ju relativt.

-Lantbrukaren tycker till och frågar apropå det här med helgläger och att lägga en klump pengar för att ett antal elitaktiva ska få åka till ngn mellansvensk stad och käka spaghetti tillsammans; ”hur motiverar du att Svensk triathlon tjänar på att ge Björn 30000 och åka och vinna en tävling, istället för ett kollektivt läger?Anser du att det går att bygga upp triathlon genom en sådan prioritering?” och mitt svar är att en elitsatsning av redan små medel används absolut bäst i toppstyrda satsningar än ett mellanmjölksfördelande där kreti och pleti får dela på kakan.

Bäst får mest.

-Jocke Willén skriver ett mycket bra inlägg och jag känner honom som en mycket kompetent person i de här sammanhangen som har kört fler internationella lopp i stenhård konkurrens än någon annan svensk. Han var dessutom en av de allra första som i olika omgångar sökte sig utomlands för träning, tävling och intryck och han var i den bemärkelsen en pionjär för oss andra. Jag tycker bara att det var synd att han inte kunde fortsätta med en satsning på lite längre distanser och utanför VC-cirkusen. Det känns faktiskt som om han hade haft ännu mer att hämta där… Hursomhelst så tror jag att jag och Jocke delar väldigt många åsikter om träning i allmänhet och jag tar tacksamt emot hans inlägg till debatten. Liksom Björn A´s inlägg (som han f ö övrigt skrev på flygplatsen i Auckland före sin långa flygning hem till Sverige alldeles strax..) där han pratar om styrketräningens vara eller icke vara inom konditionsidrotten. Och i det fallet är det ju värt att beakta att Björn är den i särklass benstarkaste cyklist som jag någonsin sett med vader som julskinkor och ett fruktansvärt rundtramp och såvitt jag vet så har han aldrig ens sett insidan av ett gym utan bara kört grenspecifik styrka på cykeln…

Av Jonas Colting - 5 mars 2008 18:00

Uppenbarligen är det här frågor som engagerar många individer och i allmänhet kan en sådan här debatt urarta i revirpissande och prestige.

För egen del tar jag alltid tacksamt emot konstruktiv kritik och alternativa perspektiv och har gärna dörren öppen för nya idéer, modeller och teorier.

För det är ju det som vi pratar om här….Idé. Modell. Teori. Tyckande. Åsikt....Ett facit finns ju inte.

Däremot så talar alltid resultat och erfarenhet ett tydligt språk och eftersom jag vet att många uppskattar att få sig detta till livs så bjuder jag mer än gärna på mina, i mitt tycke, välgrundade åsikter.

Om det sedan smakar surt för vissa som anammar en annan filosofi så får man väl dricka en kopp kamomillté, titta på Bollibompa eller hålla någon i handen en stund till dess att obehaget går över.

Vi är så förbannat argumentationsfega och konflikträdda i det här landet! Alla ska tycka lika. Eller i alla fall låtsas som att man gör…Och tycker man olika så är det svårt att brista ut i diskussion utan att det uppfattas som hätskt, hetsigt eller hatiskt. Eller bittert för den delen.

Och det måste vara hela vårt bomullsbeklädda curlingsamhälle som gör att vissa växer upp så tunnhudade att de inte ens förstår skillnaden mellan person och sak.

Bara för att jag kritiserar eller raljerar om en företeelse så betyder inte det att jag inte respekterar eller tycker om personen bakom densamma. Men det är väl också därför som vi i stort har ett föreningsliv och ett idrottsSverige (läs; samhälle i stort) där man hellre än att framföra konstruktiv kritik i öppenhet hellre driver tysta agendor och konspiratoriskt baktalar och raljerar i skydd av anonymitetens eller massans mörker.

Man vill dessutom i många sammahang dessutom använda sig av den fullständigt befängda processen av "att hålla debatten (kritiken) internt"

Internt my ass! Ja, när det är individbaserat så är det ju en självklarhet men när det gäller generella verksamheter eller sammanhang som berör många människor så är det inte bara relevant, utan och mer konstruktivt, att föra en öppen debatt och ett öppet utbytande av idéer och ståndpunkter.

Annars kan man ju starta sin lilla interna Politbyrå och prata ihop sig över huvudet på sina medmänniskor.

Just i det här sammanhanget, med triathlon i Sverige och därtill associerad verksamhet, så vill många säkert helst stänga dörrar om sig och sitta i ett litet rum och småputtra lite idéer för att sedan med enad front, från aktiv till ledare, låtsas som om allt är hunky-dory. Vilket kanske också är förklaringen till att man inte på sådär 20 år haft en enda riktig sponsor. Vad vet jag?

Bäst är nog att visa någon sorts skruvat missriktad lojalitet och hålla käft och låtsas som om det regnar....

Jag är den första att erkänna att jag säkert har fel om saker som jag skriver och jag kan utan tvekan både revidera och ändra åsikt om det visar sig att det finns bättre sätt och smartara tillämpningar. Självklart. Det är det som kallas framsteg.

Om det sedan finns företeelser, mönster och koncept som uppenbarligen inte fungerar men som ska försvaras intill dumhetens gräns så rör det mig inte i ryggen, och sedan må det vara träning, juniorverksamhet, svensk triathlon, skeva satsningar eller vad som. Jag ventilerar min åsikt och så får läsaren göra vad de vill med det…

För min del får folk träna precis hur som helst. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Det är ju upp till individen att bestämma helt och hållet. Så jag bemödar mig inte med att formulera de här inläggen för jantelagsdrabbade nickedockor som följer minsta motståndets lag och inte ids reflektera över sin träning. Snarare skriver jag för de som har ett genuint intresse av utveckling, perspektiv och prestation och som har distans nog att läsa in andemening och helhet i mina åsikter. Och som förstår att det är just det. Åsikter. Att jag sedan har rätt nästan hela tiden är en helt annan sak…..

När jag hinner så ska jag bena ur de senaste kommentarerna..

Av Jonas Colting - 5 mars 2008 00:24

Endre skriver;

Jajaja, börja spela fotboll i Elfsborg då. Jäkla tjat om långdistans o 26-mila i regn, kolla Lisa Nordén o hennes träning, det verkar gå bra att kicka rumpa av att köra kort o hårt.

Du har ju själv kört några Världscuper på olympisk, hur gick det, lika dominant löpning som på sprint SM???

Svar; Jag har i princip satsat på långdistans under hela min karriär men har ändå kört en del Europa- och Världscup. Jag var sjua på en Europacup under-98 med milen på 32.57 och körde några VC-tävlingar som inte gick något vidare, den senaste år 2000. För mig är det dock uppenbart att jag är en långt bättre triathlet, på alla distanser idag, än för sju, åtta år sedan. Och jag är övertygad om att jag iallafall inte skulle göra bort mig under förutsättning att jag kommer upp ur vattnet iallafall något så när. Men det är ju bara hypotetiskt och jag tänker inte prova utan nöjer mig med att vinna SM och fortsätta fokusera på lång distans.

Jag har på längre distanser som 20 kilometer sprungit bättre än etablerade kortdistansare som exempelvis Reinaldo Colucci och Fredrik van Lierde med flera. Dock finns det långt snabbare löpare på VC-tävlingar än jag och det är väl inte konstigare än att ingen av de skulle kunna springa en IM-mara på 2.44 som jag gjort. Man blir bra på det man satsar och mitt fokus är på lång distans. Inte kort. Och det är ju det som är min poäng. Att jag trots ett dito fokus och en begränsad löptalang ändå lyckats utveckla både uthållighet och fart som iallafall räcker väldigt långt nationellt oavsett distans.

-Magnus skriver;

Du glömmer ett annat svenskt namn som förtjänar uppmärksamhet och det stavas

LISA NORDÉN.

Svar: Flera nämner Lisa Norden och jag håller absolut med om att hon är duktig! Vidare tänker och verkar hon individuellt och har så vitt jag vet (jag kan ha fel här…) gått sin egen väg sedan länge och egentligen aldrig coachats i svenska ”gruppsammanhang” Såvitt jag vet så har hon tränat mycket på egen hand hemma i Skåne för att sedan på eget bevåg sökt sig utomlands för bästa träning, coachning, gruppdynamik och tävlande. Stort!

Hon besitter verkligen de karaktäristika som jag tror krävs för att kunna nå långt i en tuff konditionsidrott. Jag tror mycket på Lisa i framtiden och äntligen har Sverige en orädd och tuff triathlontjej som vågar sig på en internationell satsning utan initiala skyddsnät.

Dock har hon litegrann att bevisa på seniornivå, vilket kommer att gå galant, då hon fortfarande tävlar i den oändligt konstiga U23-klassen. En klass mellan junior och elit med den stora haken att typ de 20 bästa elittjejerna är under 23 år gamla…Vilket ju verkligen inte är Lisas fel, men det är en underlig konstruktion…

Dock tycker jag, och det ska Lisa ta som en komplimang om hon läser det, att hon ska satsa på Beijing, men sedan ”bryta sig loss” ifrån VC-cirkusen vilket i många fall innebär en livegenhet där både nationella och internationella förbundet drar med marionettrådarna och dikterar villkor, sponsorer, tävlingar etc.

Om man som Lisa har sin starkaste gren i cyklingen är det faktiskt lite av ett slöseri att nästintill bara köra drafting-grejen. Det finns en värld där ute med tävlingar på både lång och kort distans (utan drafting) med riktigt grymma prispengar och betydligt större sponsorsvärden än VC (där personliga loggor i princip är helt förbjudna, bara förbundsloggor..) och där man kan bygga en karriär och ekonomi på.

Jag hoppas att Lisa tänker stort efter Beijing så att hon om ett antal år har maximerat sin verkliga potential (vilken jag tror är inom långdistansen) och inte bara kört hundra VC-tävlingar.

Dessutom tror jag verkligen inte att Lisa hann bli 22 år innan hon sprang sitt första två-timmars pass…Jag har inte noggrant studerat hennes program men efter vad jag förstått är det en bra mix av både kvalitet och distans.

En sista brasklapp när det gäller det här med att ”men kolla på henne eller honom så bra det går och de kör bara korta o hårda pass….” Visst, det fungerar säker ett tag men många som kört enligt den principen har haft oerhört korta karriärer som avbrutits på grund av skador, sjukdom eller överträning. Utan en riktig bas så tål kroppen inte så mycket anaerob stress och man kan visserligen vara riktigt duktig ändå men jag tror att karriären blir kortare och ens inneboende potential ej uppfylld..

Jocke Berggren skriver:

-Att idrottsforskningen inte är valid i verkligheten är århundradets skitsnack. Sen att allt inte kan appliceras på alla är ju självklart eftersom det handlar om människor som har olika förutsättningar.

- Att du först ger en bild (en sann förvisso)av hur fattigt svensk triathlon är och att ingen frågar dig, BA eller Clas om erfarenheter och sen avböjer se gemensamma läger som finns bara för att de inte är fint boende nog är rätt löjligt. Vid dessa tillfällen har du ju verkligen chansen att få dela med dig av dina kunskaper till andra aktiva som vill satsa. Eller menar du att berget ska komma till Muhammed?

- Du listar ett antal saker som skapat framgång för dig och de andra men du har utelämnat den absolut viktigaste saken, nämligen arvet. Att du kan prestera som du gör beror givetvis på träningen men utan dina gener hade du inte kommit långt. Som Lance sa "Motivation won´t get you far if you don´t have the legs".

Svar:

-Människor med teoretiskt kunnande utan praktisk förankring försöker alltid uttala sig om vad som är "rätt". Triathlon är en unik idrott som alltid syftat till att bryta barriärer kring mänsklig prestationsförmåga. Visserligen har jag stor respekt för välutbildade fysiologer och jag tycker visst att det finns mycket generell relevans i allmän träningsfilosofi men jag skulle samtidigt vilja säga att det inte finns någon dito auktoritet inom området, i Sverige, som på ett relevant sätt behärskar empiri och teori kring de unika krav som triathlon (i synnerhet långdistans) ställer. De har helt enkelt inte tillräckligt med referenskunnande. I Sverige har vi snöat in alldeles förskräckligt på skidåkning och annat och det är HC Holmberg och andra säkert världsbäst på men jag är tveksam till deras förmåga att kunna dissekera den unika kravprofilen i triathlon.

-Du har inte fattat min poäng, Joakim.

Det är ett slöseri med redan små medel att samla vuxna elittriathleter i en stugby under en helg för en gemensam kostnad av kanske 20-30000 kronor. Helt meningslöst. Ge de pengarna till exempelvis Björn så kan han åka och vinna en tävling istället....

Och vad är värdet för oss som enskilda individer? Nada.

Jag pekade på bristen av dokumentation. Jag, Clas o Björn vet hur vi har tränat och för vår egen del kan det kvitta om andra får reda på det. Men jag vet att om jag hade varit en 20-årig aspirerande triathlet, eller en duktig motionär på klubbnivå, så hade jag velat att de som ska träna mig har vetskap om vad som faktiskt har fungerat i verkligheten.

-Talang menar du? Helt överskattat och en konstant ursäkt att använda om andra som satsat mer, längre och mer passionerat... Jag är då verkligen inte "född" till triathlet utan har tränat som en idiot i +20 år. Tror du att Björn är grym på cykeln för att han föddes till det? Jag skulle satsa mina pengar på att hans förmåga är förvärvad genom fler sjuka 20-timmarsveckor på cykeln, i aerobågen, med 58-11 utväxling, än vad du och jag kan räkna till.

Talanglöshet, enligt min mening, sitter nästan uteslutande i huvudet och inte i kroppen.

Och det är inte menat som ett hån. Tvärtom. Det betyder att den inneboende potentialen, om man har huvud att utveckla och kapitalisera den, är långt större än vad man förleds att tro. I synnerhet i det här landet där Jantes blötmörka yllefilt vill vila tungt runt våra halsar.

Utveckling. Det är en poäng jag gör under mina föreläsningar. Jag har tränat, i runda tal och för enkelhetens skull, 20000 timmar under de senaste 20 åren. I somras gjorde jag två av mina bästa lopp någonsin och mina absolut bästa löpningar någonsin. Go figure. 20 år, 20000 timmar och det finns fortfarande att ta av...

Så man kan alltid lipa om att man är genetiskt underlägsen och säkert trösta sig med den rättfärdigande ursäkten medan man gräver djupare i chipspåsen framför TV´n.

Samtidigt så är den "genetiskt begåvade" ute och springer distans....

Skapa flashcards