Christian Olsson ska vara svensk fanbärare? Hur konstigt är inte det?

Inte för att han inte är en av Sveriges mest meriterade idrottsmän de senaste 20 åren för det är han ju sannerligen.

Men....Han ska ju inte vara med i OS...Och såvitt jag kunde läsa efter hans skada och påföljande ickemedverkande i OS så ströks han också från den svenska truppen. Logiskt sett också hans ackreditering. Men det har väl SOK isåfall fixat nu.

Men med det här perspektivet så öppnar ju sig helt nya möjligheter för svenska fanbärare i framtiden om dito person inte behöver vara en aktiv i truppen; Kajsa Bergqvist hade ju varit ett alternativ i år exempelvis.

I framtiden kan vi låta några gamla hjältar bära fanan; varför inte Bengt Baron? Han kan samtidigt vara utklädd till en Absolut-flaska så gör vi samtidigt reklam för en av Sveriges mest kända exportvaror; två flugor i en smäll liksom...

Eller varför inte bryta lite ny mark och låta en vinteridrottare bära fanan på sommar-OS? Thomas Wassberg kanske...Han kan ju alltid inympa lite moral i svenska fotbollsdamer med frågeställning kring smärtgräns och att den ska man skita i...

Eller för att verkligen bygga broar mellan länder och knyta an till nordiska vänskapsband så kan vi låta Juha Mieto bära den svenska fanan under nästa sommar-OS. Varför inte? Tänk nytt! Tänk brett! Tänk....Urho Kekkonen och Ykköskanava. Finlands sak är vår.

Vad som kanske är mest förvånande är att Olsson själv vill bära fanan. Snacka om att strö salt i sina egna sår....Här går jag med fanan till världens idrottsfest men jag kan inte själv vara med; please pass the valium...

Att efter det framgångsrika genomförandet av dagens tre träningspass få lägga sin lekamen i hängmattan med tankarna på allt njutbart som nu ska följa innan blodet ska rusa igen.

Det vankas mat, kel, TV-softande, surfande, sovande, mera sovande och sovmorgon ett par gånger och till sist härligt svart kaffe som mjukstartar morgondagen som en lång nedförsbacke med solen i ryggen.

När man efter att under ett helt simpass irriterat ha viftat bort getingar mellan varje intervall äntligen får ta den på uppstuds och mosa den till getinghimlen. Mycket tillfredsställande. Tog brorsan hans också.....

Gör det av alla uppenbara skäl men framför allt; kött är nyttigt för oss och ligger helt i linje med vår evolutionära ritning.

Och låt er inte avskräckas av en sådan typ som jag precis såg på SVT Morgon; en självgod och agendasättande vänsterpartist som agerar den självpåtagna miljömartyren för hela västvärlden. Enligt honom ska vi äta mycket mera spannmål och "vegetabilier". Snälla, vem använder ordet vegetabilier idag, istället för att bara säga grönsaker, om inte en pappersrunkande EU-parlamentariker som Jens Holm (tror jag bestämt att han hette)

Och visst, jag är säker på att bara vi går upp på morgonen så är vi miljöfarliga och snart måste vi väl fisa genom katalysatorfilter om kolchosförespråkare som Holm får bestämma...

Ursäkta mig! Jag är människa och bor på jorden! Är det OK att leva här utan att be om ursäkt för sin existens? Det är inte mitt fel att 10000 kineser köper en SUV idag samtidigt som jag sköljer ur filpaketet och sorterar skräpet. Kött tänker jag äta så mycket jag vill. Mera kött åt folket!!

Om dito vänsterpartist verkligen vill göra något konstruktivt för miljön så kan han ju släppa kåtslaget för socialismen och åka till Kina och försöka att påverka en av världens största miljöbovar, nämligen den kinesiska industrin. Precis som alla kommuniststater genom tiderna så är man världsledande på att smutsa ned och på att skövla miljön.

Så låt mig ha mitt köttätande i fred och sluta sprida desinformation; om folk åt mycket mera kött och mycket mindre spannmål och socker så skulle folkhälsan vara betydligt bättre..

För övrigt så slog det mig hur parodiskt lik den här karl´n i sitt gnällande var en annan lite roligare gnällspik; kolla ungefär tre minuter in i klippet efter Chips Kiesby.. 

Då är det snart dags för detta gargantuiska evenemang som kommer att ockupera vår existens, störa vår sömn och täcka in vår split vision från höger till vänster. Det blir tamefan OS in absurdum och under de närmaste två eller så veckorna får världspolitiken, naturkatastrofer, folkmord, svältande Biafra-barn och gråtande cockerspanielvalpar ta ett näthinnemässigt baksäte till idrottens finest; iallafall de som förärats med olympisk status (långdistanstriathlon är inte med och närå vi är inte bittra:)

Och det blir Kina överallt. Tjingtjong och flitelade räkol och en massa fladdrande fanor och vi kommer att infiltreras med allt från Shogun till pennfattande bordtennisservar och Maos lilla röda i kubik.

Det är också dags för det sossepatriotiska fenomenet att nu ska man banne sig intressera sig för alla svenskar som måhända är med och deltar i aldrig så ointressanta och obskyra grenar; dvärgkastning, speedwayskytte och gång. I OS är vi alla lika värda! Och ett guld är ett guld är ett guld!

Låt Sergels Torg flöda över av nakna inoljade svennar i blågula hennatatueringar samt nitton högbystade dalkullor som i en Anders Zornskt oljemullig orgie förenar sig i hejdlösa hyllningar av den ena bragden efter den andra.

För ni kommer väl ihåg hur det var exempelvis i Sydney. Jonas Edman och ett dussin uzbeker ligger i framstupa sidoläge i en herrans massa skydd för att staga upp geväret. Efter sådär en kvarts blickstillande så vänder sig karl´n långsamt om och höjer försiktigt ena handen. Whhoooaaa, guld! Ett subtilt glädjeyttrande om något som väl går i paritet med gevärskyttets inneboende odramatiska förlopp.

Och kalla mig för snorfascist men jag har liksom svårt att hänga med och fängslas av en idrott där idrottare antingen är högtidsklädda, ser ut som de är på väg till jobbet på fritidsgården, är tjocka eller inte behöver ta i och har förkovrat sig både fysiskt, mentalt och tekniskt. Fast mest fysiskt...

Nu verkar det dock som om vi har påfallande få pseudoidrottare representerade och det lär ju knappast saknas svettig kamp under den närmaste tiden.

Jag vill dock slänga in en liten brasklapp för Sveriges mest överskattade landslag; damfotbollslandslaget. Uppenbarligen förlorade de sin första match och det blir väl sannolikt three strikes and you´re out!

Sällan har väl ett landslag behandlats så okritiskt av massmedia. Det är precis som om att bara för att det är just tjejer och damfotboll så sänker man kravnivån och förutsättningarna till rena dagisverksamheten. Jag menar; tränar de här människorna överhuvudtaget eller ägnar man bara sin tid på landslagssamlingarna till diverse flum och pyjamaspartyn som är täckmantel för de ytterst tveksamma kvaliteterna "sammanhållning, gemenskap och laganda" men som mera liknar ett gäng brudar på kollo. Spring en mil eller så innan frukost så ska ni se att det blir laganda på det.

Det är nog precis vad kineserna gjort som nu skickade svenskorna av planen med gråtande ursäkter och suspen i hand.

Tough shit. I Kina är det varmt. Hade man satsat lite mer på fysträningen istället för löjliga lekar så hade man kanske orkat spela hela matchen...

Och titta istället på den säkerligen mycket fängslande dokumentären om Stefan Fernholm, Sveriges bäste diskuskastare näst Ricky Bruch (som också är värd en dokumentär) och som dog 1997.

Tom Alandh som är en mästare i genren har producerat filmen och bara det i sig är en kvalitetsgaranti.

Jag är alltid djupt fascinerad av personporträtt och livsöden och jag har länge funderat över vad som hände med Fernholm även om det inte var en vågad gissning att doping och läkemedel hade med hans förtidiga död att göra...

SVT visar ju dessutom en oförställd nonchalans när man lägger Sportspegeln och den här dokumentären samtidigt. Gissningsvis är det ju samma målgrupp för båda programmen.

Men skit nu i Sportspegeln. Det lär bara vara massa golf, segling, damfotboll och annan fullständigt ointressant verksamhet som skildras. Samt trav. Och motorsport. Lobbyismens och nepotismens makter i statstelevisionens korridorer är inpyrda i väggarna..

 Den enda godtagbara ursäkten till att bryta en tävling är om man är skadad. Annars skall man fullfölja.

Efter en helg i Kalmar där forna tiders triathlonspöken skallrade med sina kedjor och många kära återseenden väckte dammiga minnen till liv så började jag i bilen hem kontemplera alla mina egna tävlingar under de senaste 18 åren....Och jag väckte tanken om det egentligen finns någon i Sverige som faktiskt kört fler triathlon än jag och om det i längden berättigar någon sorts pris? Eller snuttefilt?

Och då menar jag triathlon utan urskillning; sprint, olympisk, långdistans och allt däremellan. Fast borträknat träningstävlingar och andra interna sammanhang som exempelvis vår under många år återkommande Transåssjö-tävling på onsdagar... Riktiga tävlingar for real people.

Brutna tävlingar räknas givetvis inte. Och det ska gudarna veta att jag brutit min del av tävlingar. Det ska jag också ta upp någon gång i ett inlägg; konsten att bryta; att inte ta sig i mål till varje pris och konsten att veta när nog är nog.

Hits and misses. Det är vad idrott handlar om..

Nåväl, eftersom jag ibland är en riktig petimeter och ibland inte så har jag faktiskt spridda anteckningar ifrån alla år där jag listat alla mina tävlingar. Tillsammans med strödda dagboksanteckningar och gamla pärmar så hoppas jag kunna tillhandahålla ett tillfredsställande svar på frågan om hur många triathlon som jag verkligen kört sedan 1991.

Och medan det regnar och jag väntar på en asskicking som ska ta mig ned till Alideberg för ett simpass så vältrar jag mig i mina fossila minnen av ekfatslagrad mjölksyra, pungskav for the ages, mil och mil åter av längtansfylld väntan på mållinjen i en triathlonversion av "the thousand mile stare.." samt den pavlovskt präglade lukten av magfjärilsnervositet; den kombinerade doftsensationen av våtdräkt, vaselin, mörkt vatten och båtmotor.

Pasi Salonen var Sveriges mest lysande triathlonstjärna under 1988-90 med flera SM-guld.

Pasi var alltid den stora talangen med ”gratis” cykelstyrka från sina år som juniorlandslagscyklist men som under sin aktiva karriär också utvecklade en stark simning genom att simma med SK Elfsborgs elitgrupp (det var så vi träffades första gången) och med en naturlig löpförmåga.

Från 1992 och framåt så trappade Pasi av mer och mer och han egentligen inte kört någon triathlon sedan 1996 om man räknar bort plojtävlingar, lokala evenemang och någon stafett.

Tränat har han dock gjort och ofta i mitt sällskap. Ibland mer seriöst och ibland för att det bara var kul. Och kul har det tydligen varit sedan förra året!

För Pasi har tränat mer och mer och bättre och bättre sedan ett år tillbaka och med en ny Cervelo och andra godbitar så kändes det rätt att anmäla sig till Kalmar. Ett beslut som för övrigt togs under en löprunda fem veckor sedan… Så med en dryg månads specialträning så simmade Pasi som en gud och cyklade som i fornstora dagar och visade stort hjärta på löpningen när de snabba benen blev stumma och krampiga…

Men en femteplats på SM och åtta i mål av en 43-åring skäms inte precis för sig! Och tiden 8.54 är det inte många i världen som slår i den åldersklassen…..

Dessutom var det ett rejält personbästa; 1991 körde Pasi Almere IM på 9.30 så det är kul att se vissa idrottare åldras som ett bättre vin!

Jodå, jag vann dagens sprint ganska behändigt. Kombinationen av riktig konkurrens och min taggade inställning gjorde att jag hade flera minuter bak i fältet. Jag körde sex timmar igår och en timme löpning i morse så benen var inte riktigt fräscha men jag vill köra hårt på alla små och korta tävlingar nu inför VM.

Imorgon ska jag träna lite lätt, bland annat simma simbanan när alla väl är uppe i vattnet, samt lite morgonlöpning.

Framförallt så ska jag spana in mina kompisar som kör Järnmannen och då framförallt Pasi. Det ska bli riktigt kul att se vad en fräsch, nedbantad och nyinspirerad 43-åring med uppgraderat material kan göra! Pasis cykel med ett par av mina hjul är the shit!

Ted Ås är min favorit till segern med Johan Lundin som en dark horse samt mina boys Pasi och Da Duv bland de fem.

Nu är jag på väg till Kalmar för kvällens sprint. Jag hade ställt in mig på en riktig holmgång mot Björn men han ringde mig och berättade att han var sjuk. Synd på det mötet men nu kunde jag å andra sidan ta över Björns rum på Scandic thank you very much! Själv hade jag inte ens reflekterat över hur litet Kalmar är och hur många triathlonbesökare som kommer i helgen innan jag halvhjärtat kollade på hotell i förrgår och svar helkört överallt.

Jag tror att jag behöver en personlig assistent för mellan bloggande, löpande, solsimmande, isbadande och laxätande så finns det försvinnande lite tid till de mer praktiska aspekterna av min verksamhet. Till de räknas proppbyten, hotellbokningar och att rätt strumpor matchar varandra. Intresserade av tjänsten kan maila på butler@colting.se.

Nu händer det! Jag, 27 km skog och en miljard syreatomer...

Tack alla ni som bemödat sig med att utbilda mig i äggens svåra konst!

Imorgon blir en annan dag! Med äggstra bra frukost... 

Jag är gravt okunnig på en rad områden som förutsätter en tonårsvurm för Pugh Dakota, svettiga bilmotorer, oljekladdiga fingrar och onanerande till Hobbex-katalogen; kort sagt allt som rör mekanik, teknik och elektronik.

Framförallt elektronik. Av alla mina intellektuella tillkortakommanden så är min största blinda fläck elläran. El-läran. Läran om el; ni fattar…För det är en hel lära. Som man tydligen fick sina första smakprov på i sjunde klass. I mitt fall av Clove, vår ulliga och allt igenom skepparkransbeströdda fysiklärare.

Och medan dito kransar både i ansikte och på skult ivrigt guppade i pur extas över lysdioder och pluspoler så var det någonstans där i mitten av trött 80-tal för en miljon år sedan som jag först konfronterades med denna gordiska knut av ampere, wott och valt. Innan jag i alla fall förstod att det i alla fall hette watt och volt….Två bonuspoäng på prov bara där..

Min uppväxt var i mångt och mycket präglat av min högst akademiskt utbildade ensamstående mor och vårt hem var belamrat och bestrött av böcker. Av alla de slag. Hylla upp och hylla ned. Och jag älskade att läsa! Länge var de mest fängslande alsterna de årsböckerna som i bild och text sammanfattade ett helt år; ”Det hände” 1976, 1977, 1978 etc. Det var Pol Pot-regimer, OS-guld, Thorbjörn Fälldin, jordskred i Tuve, Beppe Wolgers, förlista oljetankers, Jimmy Carter och en död Elvis. Och så ett glas saft emellanåt….

Däremot så var jag helt världsfrånvänd när det kom till hamrande och bonkande och medan jag kunde stava till ingenjör i tredje klass så vämjdes jag i den i mina ögon lemlästande slöjdsalen.

Och än värre i sjuan när vi hade det absurt onödiga ämnet teknik. Ni vet, ämnet som säkerligen är en eftergift till något arbetarfackförbund där blivande Weiron´s-i-Ottan redan i 13-års åldern kan få bekanta sig med svarvar, lödkolvar och gamla Volvo Amazoner.

Finns det något som heter lödkort? Isåfall var det något som vi skulle göra och som gamla Clove kanske än väntar på att jag ska lämna in…Tekniksalen; min version av helvetet för en 13-åring som inte ser bak och fram på ett stämjärn och är lika rädd för metallflis i fingret som för de snusstinna moppemuscharna i 9;an som älskade att hänga över nämnd Amazon och som var on the fasttrack till Verkstadsteknisk linje jobba varvet jobba SKF..

Ännu i vuxen ålder har jag i princip samma intressen och samma antipatier mot smutsigt manuellt jobb som man eventuellt kan klämma sina fingrar på eller behöver ha en 100-sidig instruktionsbok för att klara av. Därför har jag ännu att;

-byta däck på bilen

-göra kanalsök på TV

-installera någonting elektroniskt som kräver mer än att sätta i en sladd

-lära sig finesser på mobilen annat än att ringa och messa; dock inte mms för det krävde ytterliggare inläsning i instruktionsboken

En gång ringde jag till och med reparatören för att min TV flimrade och han visade mig hur man sätter i antennsladden (aha!, det är alltså mer än åskledare på taket av huset)

Jag är ganska säker på att denna blinda fläck inte beror på ofullständiga förståndsgåvor utan på ett bedövande ointresse och en övertygande känsla av att den inneboende och fullständiga tristessen i att exempelvis meka med en bil eller att pilla med en sladdhärva skulle försätta mig i en oåterkallelig autistisk katatoni och att jag skulle bli en Rain Man som för all framtid undrar om Who´s on first base…

För att inte tala om instruktionsböcker….Säker information har vid källan att nästan alla författare av dito manualer blir skjutgalna massmördare vid Virginia Tech och liknande. Manualer på hundratalet sidor; de är skrivna som att mottagaren ska ha den på nattduksbordet i en månad och stimulerat läsa i den varje kväll. Bara för att den är så spirituell! Kanske ta med den in på toaletten och handtralla till den….Ge mig min pistol, snälla…!

Vad jag kan göra däremot är att exempelvis fylla på spolarvätska. Även om det är svårt. Och häromsistens så försvann locket också. Och jag letade så länge att jag lyckades övertyga mig själv att det faktiskt inte skulle vara något lock….och sedan satt jag i fem minuter och sprutade med vindrutetorkarna så att den fyllda spolarbehållaren inte skulle skvalpa ut på motorn medan jag körde. Kassatjejen på Statoil upplyste mig om att de faktiskt har biltvätt ifall jag hellre ville göra rent bilen på det sättet.

Hursomhelst är detta en lång inledning för att säga att jag bockat av på listan något som jag tidigare aldrig gjort och som i högsta grad har med el att göra; att byta propp i proppskåpet. Fan vet hur det fungerar egentligen och det var absolut inga självklarheter. Men utan AC så stannar livet just nu och i värmens nödtorft så är uppfinningsrikedomen stor eller vad man brukar säga. Så jag köpte proppar med alla nummer; 6,10 och 16. Wott, valt, ampere, watt eller vad det nu är...Och så provade jag till dess att rätt pillerknarkare passade i hålet.

Voilá! Undrar om det var såhär Einstein kände sig när han fick kläm på den, förutom elektronikens mysterier, svåraste frågan i fysikens värld?

Alla ni som svarar förnumstigt på min fråga om simning och våtdräkt i Kalmar; jotack jag fattar att man åsidosatt temperaturregeln i säkerhetens namn.

Det svarar fortfarande inte på mina frågor; no 1; varför har man isåfall regler för våtdräktssimning där det ska regleras att våtdräkt vid varmare vatten bara används för flythjälp och snabbare simning? Jag hänvisar alltså till de svenska reglerna som gäller för de svenska tävlingarna där Kalmar både är den största svenska tävlingen och därtill SM? Vad andra tävlingar i andra delar av världen gör är ju i det här fallet helt irrelevant?

Och no 2; ska man isåfall delta i ett evenemang om man inte klarar/orkar/förmår att fullfölja den första disciplinen på riktigt sätt?

No 3; tusentals "simovana" motionärer klarade av Vansbrosimningens 3 kilometer varje år innan våtdräkterna kom. Utan att gå upp på land efter halva sträckan också kan tilläggas....Antagligen hade de t-r-ä-n-a-t simning innan de deltog...

Och om syftet är att göra saker lättare för att inte ytterliggare "marginalisera" vår idrott så förslår jag att man stryker simningen helt (som man i princip gjorde 1996 då jag vann tävlingen senast och hade en simtid på 18 minuter), får cykla på rulle och i klungor så att de inte blir så ensamt och tråkigt och sedan kan de som är lite tjocka/trötta/löputmanade också få cykla löpbanan. För det är ju synd om vi ska göra det för svårt och smalna av den tänkta målgruppen. Ironman für alle!